Om massgravarnas döda kunde döma

Historien erbjuder en bisarr tävling i grymhet och massmord. När det gäller antalen är förmodligen Mao Tse Tung den som bär ansvaret för till antalet mest omfattande brutaliteter och massdödande när det gäller att räkna i miljoner människoliv.

Hitler med sin ideologiskt perversa vilja att utrota människor för att de tillhörde en ras eller tro, eller för att de ansågs mindre värda, samt med föraktet för livet i största allmänhet. Lenin och Stalin, där den ene grundade den politiska terrorn som en manifestation i hänsynslöshet för att skrämma och som eliminering av allt motstånd och den andre fulländade terrorn genom sitt totalitära förtryck, krig och massmord.

Surrealistiskt nog har dessa två senare massmördare och förtryckare fått vår moderna tids advokater och försvarare. Åsa Linderborg ägnar spaltmetrar åt hur Stalin stod för befrielse, den massmördare och förtryckare som tillsammans med Hitler startade andra världskriget och som hänsynslöst offrade både egna och soldater, för att invadera Finland och sedan för att besegra sin allierade som blev hans fiende, genom att offra miljoner människor som kanonmat. Och som sedan höll i Central- och Östeuropa liksom Sovjet i ett brutalt förtryck. Jan Guillou som är lika mån om att tala om att alla andra förvridit historien till Stalins nackdel, så som alla andra historierevisionister brukar hävda.

De har båda fått Leninpriset som tilldelas av Jan Myrdalsällskapet, den Jan Myrdal som för övrigt intensivt försvarade de röda khmerernas massmord i Kambodja. Och nu har Mikael Wiehe stolt mottagit massmördarnas hederspris på grund av den poesi han ställt i revolutionens tjänst, eller vad för skruvad formulering dessa diktaturhyllare kan ha.

Det kan också tänkas att de skulle glädjas åt Le Pen-priset, en av de avskyvärda historierevisionister som vandrar omkring i Europaparlamentet som ett monument över omdömeslöshetens och människoföraktets idéer. Det är ingen principiell skillnad att skriva om Stalins och Lenins historia mot att skriva om förintelsens historia eller Hitlers historia. Det är lika föraktligt och lika hånfullt mot dem som dött i massgravarna.

Någon respekt för människovärde eller frihet växer inte fram ur den gemenskap som formas av chic beundran av mördarna och förtryckarna. Istället ser vi vår tids terror växa fram med de idéer som de fött, det må vara ISIS och andra nya massmördare. Lenin kunde vara deras läromästare. Leninpriset är ett skammens tecken.