I går utfrågades ECB-ordföranden Mario Draghi inför ekonomiska utskottet. Han påpekade att vägen ut ur en skuldkris inte ligger i ökade utgifter utan genom tillväxt baserad på strukturreformer, besparingar och skattesänkningar. Detta blev i Dagens Eko återgivet som att han förordade ett fortsatt stålbad. Så vare sig sa han eller innebar det besked han gav.
Det finns nämligen ingen värre och inget hårdare stålbad än det som inträffar när ett land har för stora skulder och inte längre kan betala sina skulder. Då faller alla utgifter och då stiger räntorna på ett sätt som stryper både tillväxt och hushållens möjlighet att hantera sin situation. Det var detta som inträffade för krisländerna.
En fortsatt konsolidering av de offentliga finanserna leder, som vi har sett, till lägre räntor och möjligheter till tillväxt. Då kan man finansiera sina utgifter och hålla statsapparaten i gång. Myten om att ökade utgifter och större upplåning bidrar till ekonomisk utveckling sitter djupt. Trots den verklighet som spelats upp inför våra ögon. Men sänkta skatter och strukturreformer är inte stålbad utan just en förutsättning för tillväxt.
Under utfrågningen frågade jag Draghi varför det i den politiska debatten inte kommer igenom att den värsta åtstramning som finns, det som verkligen är stålbad, är statsfinansiellt kaos och inställda betalningar. Tron på att tillväxtreformer är stålbad till skillnad från fortsatt konkurspolitik visar att den uppgiften är nödvändig.