Fredspriset till Liu Xiaobo visar att den norska Nobelpriskommitten nu belönar dem som med sitt mot och handling försöker påverka världen, inte bara med sina löften. Den kinesiska regimens reaktioner, mot omvärlden och mot hans familj visar också, tyvärr, hur viktigt det är att stödja dem som verkar för demokrati i Kina. Det är som om den kinesiska ekonomiska utvecklingen har dolt för många det faktum att regimen fortfarande är en stenhård diktatur som förtrycker sina medborgare.
Det tar sig även andra uttryck. Just nu är jag på plats i Washington för att följa den Internationella Valutafondens årliga möte. Det handlar till stor del om hur IMF ska styras i framtiden, med tanke på nya framväxande ekonomiers styrka. I dag styrs IMF som om världen ser lika dan ut som efter andra världskriget. En förändring behövs och är uppenbar.
Men den andra viktiga frågan som är uppe kring alla seminarier och diskussioner är den kinesiska valutapolitiken, som håller nere värdet på kinesiska löner, som redan är nertryckta i frånvaron av en fri lönebildning. Det skapar problem i den globala ekonomiska balansen, kanske inte så mycket för Europa som för förhållandet mellan USA och Kina, men även övriga världen. Det leder också till att den kinesiska regimen på konstlad väg bygger upp kapitalöverskott som inte bara används för företagsekonomiskt motiverade investeringar i andra länder utan också som ett led i regimens utrikespolitik. Och den bär ingen prägel av demokrati.
De europeiska länder som just nu hårdast angriper den kinesiska valutakursen gör det mest för att flytta fokus från sina egna problem. Men likväl visar både diskussionerna här och med anledning av fredspriset vikten av en rörlig kinesisk valutakurs. Den kommer ge en starkare medelklass med stöd för demokrati och en bättre global ekonomisk balans.
Bloggare: Bildt, Andersson, Czitrom, Bengtson, Riedl, Schmidt och Bildt igen.