Anförande av Gunnar Hökmark, ledamoten av Europaparlamentet och ordföranden för Samfundet Sverige- Israel, inför Dansk-Israelisk Sellskab i Köpenhamn torsdagen den 11 november 2005
Det talade ordet gäller
Irans hot att utplåna Israel från kartan är ett hot som riktar sig mot judar för att de är judar och mot demokratier för att de är demokratier. I den bemärkelsen är den iranska diktaturens hot inte riktat mot ett enskilt land utan mot världssamfundets allra mest grundläggande lagar om respekten för en suverän stat, för människor av varje ras och för varje människas värdighet och rätt till ett gott liv.
Den iranska presidentens utfall mot Israel har vållat en betydande internationell reaktion. Även Sverige som sällan har fäst världssamfundets uppmärksamhet på den iranska diktaturens aggressivitet, terrorstöd och brutalitet har reagerat. Men alla de uttalanden som görs nu skall ses mot bakgrund av att Irans hot mot Israel inte är något nytt. Snarare är det så att världens ledare har iakttagit en tystnad och en passivitet som har förstärkt den iranska regimens beslutsamhet att konfrontera världssamfundet.
När den iranska regimen för två år sedan presenterade sin nya ballistiska missil med räckvidd på 170 mil var det under parollen Israel måste utplånas från kartan. Det ledde då bara till någon enstaka notis i en svensk tidning och ingen europeisk reaktion.
Iranska ledare har under lång tid uttalat sig för att Israel ska elimineras som stat.
Den antisemitiska propagandan har under lång tid syftat till att öka hatet mot judiska människor.
Den iranska utvecklingen av medeldistansmissiler med räckvidd till Tel Aviv har inget annat rimligt syfte än att bidra till att förverkliga hotet mot staten Israel.
Det faktum att det iranska kärnkraftsprogrammets utveckling, som under 18 år bedrevs i hemlighet och i strid med IAEA, står under det paramilitära revolutionsgardets kontroll understryker misstankarna om att syftet inte främst är att erbjuda det iranska folket tillgång till elkraft till förmånliga priser.
Det är väl känt att Iran genom Hizbollah finansierar självmordsbombare och terror riktad mot judar.
Som svar på detta har EU visat tillmötesgående mot den iranska diktaturen genom att terrorförklara den iranska motståndsrörelsen, som så vitt är känt inte utfört något terrordåd under överskådlig tid, samtidigt som man vägrat att föra upp Hizbollah på listan över terrororganisationer.
Den antisemitism och det hat som Iran riktar mot Israel sker inte isolerat.
När den islamska konferensen, som är ett samlingsforum för muslimska länder, för två år sedan samlades i Kuala Lumpur höll den malaysiske premiärministern Mohamad Mahathirs ett applåderat tal som hörde hemma i 1930-talets Tyskland, med uppmaningar om att hundratals miljoner muslimer borde kunna göra upp med några få miljoner judar.
Ett antal av den arabiska världens regimer odlar i samma linje medvetet antisemitism som för tankarna tillbaka till Hitertysklands förljugenhet. PLO har använt FN-medel för att i läroböcker undervisa i hur judar är.
Vi vet att det bland unga muslimer i Sverige finns ett skrämmande hat mot judar utan att detta har lett till några större reaktioner. När världssamfundet tillåter antisemitismen i den globala skalan sprider det sig också till vårt samhälle. Och när vi accepterar antisemitism i vårt samhälle urholkar vi de gränser som svensk utrikespolitik borde dra.
Likväl handlar detta inte om ett hat som definieras av muslimsk hemhörighet och islam,
Det handlar däremot om att hat mot judar möts med en tillåtande attityd när det uttrycks bland muslimer.
Det är som att vi antingen ser det som rimligt att muslimer är antisemiter av religiösa skäl, vilket är ett utryck för en nedlåtande attityd mot islamsk tro, eller för att vi indirekt erkänner att det för muslimer är rimligt att hata judar på grund av Mellersta Östernkonflikten. I det senare fallet gör vi oss själva medskyldiga till antisemitismen.
Det finns ingen anledning att acceptera föreställningen att hat, förtryck och våld kommer ur islam och arabisk hemhörighet lika lite som nazismen kunde motiveras eller förklaras med att den var en kristen tradition eller europeisk kultur.
Det som nu sker i Iran och det som sägs av iranska ledare har ingen annan motsvarighet än till det som skedde i Tyskland under 1930-talet. En regim som nonchalerar internationella avtal, som upprustar med ny vapenteknologi, som bedriver organiserad antisemitism och som uttalar sig mot andra länders rätt till existens. Och världen har med undantag för reaktionerna mot den iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejads uttalande på onsdagen förhållit sig tyst på gränsen till tillmötesgående.
Mot denna tystnad måste världssamfundet nu reagera. Annars släpper vi antisemitismen över alla gränser, både i det globala perspektivet och i våra egna samhällen, med de konsekvenser det får för människovärde men också säkerhet och stabilitet. Underlåtenhet att agera nu öppnar för hatets krafter och kan riskera leda till att hela fredsprocessen i Mellersta Östern skadas för överskådlig framtid.
De nordiska länderna bör ställa sig i täten för en internationell kampanj mot de regimer och politiska grupper som ger antisemitismen politiska utryck och statlig legitimitet.
Regimer och politiska ledare som stöder, underblåser eller själva går i täten för antisemitism bör möta det demokratiska samfundets samlade reaktioner vad gäller bistånd, internationell utbyte och samarbete.
Det är en internationell fråga och bör drivas inom och utom FN utan några kompromisser kring de värden som står på spel. Detta är en uppgift som enbart kan utföras av de länder som fullt ut tror på respekten för den enskilda människans oförytterliga rättigheter.
På samma sätt bör den antisemitism som finns i våra länder och i andra länder möta ett kompromisslöst avståndstagande. Antisemitism och våldsförhärligande är inte förenliga med demokratiska samhällens respekt för den enskilda människan.
Den tolerans som varje religion ska möta i länder som våra får inte ursäkta passivitet inför dem som inte tolererar principen om varje människas oförytterliga rättigheter och värdighet.
Muslimsk tillhörighet får inte ursäkta antisemitism lika lite som föreställningen att muslimer är antisemiter på grund av sin religiösa tro får accepteras.
Sverige och Danmark bör gå i täten för att Europeiska unionen ska utveckla en tydlig plan för demokrati och frihet för människorna i Mellersta Östern.
Det är inte diktaturernas rättigheter till självständighet som ska respekteras utan de förtryckta människorna. EU bör ha som ett uttalat mål att stödja demokratiska grupper som verkar för mänskliga fri- och rättigheter.
EU skall stödja och underlätta ett fritt informationsflöde till alla dem som lever i diktaturernas grepp. Det kan gälla radio- och TV-sändningar på arabiska likaväl som värnet av ett fritt och öppet Internet.
De grupper som står för demokratiska värderingar måste få internationell uppmärksamhet, ekonomiskt och moraliskt stöd och dialogen med deras regimer bör utformas beroende på hur de behandlas. Europeiska unionen har med sin bredd en utrikespolitisk förmåga som bör användas för att stödja utvecklingen mot demokrati.
Den iranska regimens hot mot Israel och mot judar är ingen enstaka händelse. Det som nu återstår är om Europas reaktion är en engångsföreteelse eller om vi förmår att se hoten mot demokrati och människovärde när de är uppenbara.
Det kommer att ställa krav på länder som Sverige och Danmark och det ställer krav på EU.
Det kommer att ställa krav på våra länder och på politisk konsekvens.
I grunden handlar det om att värna demokratin när demokratin är hotad, att värna respekten för alla människors lila värde när den utsätts för tydliga hot.
Stödet till Israel handlar för mig inte om något stöd på andras bekostnad utan ett stöd för visionen om demokrati och fred i Mellersta Östern. Med den inriktningen kommer våra organisationer kunna bidra till en fredsprocess som ger alla en bättre framtid.
Om vi inte värnar demokratin och människovärdet nä