Presidentvalet i Georgien i dag handlar inte så mycket om presidentskapet, som med ny grundlag får mindre makt, utan om Georgiens väg. Förvånansvärt många som i media har rapporterat om valet har som den mest naturliga sak skrivit att den sittande presidenten Shakasvili riskerar fängelse efter det att han avgått, som om detta är sakens natur. Saken är snarare att den nu sittande regeringen som hösten 2012 tillträdde med den ryske oligarken Bidzina Ivanishvili som premiärminister under ett års tid envetet försökt krossa Shakasvilis parti genom att använda de rättsliga institutionerna för sina egna politiska syften.
Man har hotat oppositionen med rättsliga konsekvenser om man röstat emot, om man har opponerat, man har kallat till förhör i skattemyndigheter, åklagarmyndigheter och andra rättsliga instanser och man har fängslat utan rättegång en lång rav av oppositionens företrädare. Och den nye premiärministern har efter ryskt föredöme hotat presidenten med fängelse så fort han lämnar makten. Så går det inte till i en rättsstat.
Samtidigt är det ett stort intresse för det georgiska samhället att komma närmare EU, av ekonomiska och politiska skäl, för att inte hamna i armarna på regimen Putin. När den första valomgången nu verkar vara avgjord till Ivanishvilis kandidats fördel Giorgi Margvelashvili, verkar det som om han också har fått mer än 50 % av rösterna, vilket skulle innebära att valet är avgjort. Det återstår att se när samtliga röster är räknade, och det vore bra för det georgiska samhället med en andra valomgång, men det är helt klart att Georgiens framtid inte avgörs med detta val utan av hur omvärlden håller ögonen på Georgien, hur EU agerar och hur premiärministern lyssnar.
I tisdags anklagade han sin opposition och Europaparlamentets ledamöter för korruption och mutor på grund av en resolution som kritiserade den selektiva rättvisan i landet och politiseringen av den, i dag har han utfärdat ett pressmeddelande där han säger att han aldrig sagt så som han sa. Det är väl i grunden bra men understryker vikten av att de som följer demokratins utveckling i detta land är vakna och kritiska istället för att köpa regimens löften. Inte minst gäller det svenske Thomas Hammarberg som på EU-kommissionens vägnar ska följa hanteringen av mänskliga rättigheter i Georgien. Selektiv rättvisa och politiska förföljelser har ingen ursäkt.