Under gårdagen [BILD1]röstades i industriutskottet ett yttrande om utsläppsrätter och en rapport om förnyelsebara energikällor, både en del av det så kallade klimatpaketet. En del av de motsättningar som präglade omröstningarna, beror på den snabba hastighet som besluten nu drivs fram för att bli klara i gemensam lagstiftning med rådet före årets slut. Det beror på vikten av att EU ska ha en tydlig politik till klimatkonferensen i Köpenhamn hösten 2009 men likväl finns nu en risk för att svåra frågor får en lösning som inte är tillfredsställande och som kan påverka klimatarbetet negativt.
En sådan handlar om hur EU ska förhålla sig till cross border adjustments om andra länder inte inför motsvarande åtgärder. Det är ett kodord för koldioxidtullar eller motsvarande och skulle inte bara riskera att leda till motåtgärder från andra länder och ekonomier, i en global ekonomi där EU som bekant inte kommer att vara den största. Det får i sin tur effekter både på handel och fortsatt klimatarbete, inte minst när det gäller nya ekonomiers möjligheter att importera ny och modern miljöteknologi.
Lika allvarligt är det att att skatter som gör importerat stål eller cement dyrare slår mot den europeiska industri som behöver dessa varor som insatsvaror för att exportera på den globala marknaden. När det ekonomiska utskottet i början av veckan röstade om detta lyckades vi få bort denna upptakt till diskussion om handelshinder. Så blev inte resultatet i går i industriutskottet där det beskrivs som en möjlig åtgärd om inte andra länder genomför motsvarande lagstiftning som vår. Det är lätt att införa handelshinder men svårt att komma ur en sådan process. Och det finns många som vill att det som sägs vara möjligt i dag ska bli till verklighet i morgon.
Den stora fråga som detta faller tillbaka till handlar om den fria tilldelningen av utsläppsrätter till tillverkningsindustri och om den ska fasas ut. Där är min uppfattning att vi självfallet inte ska ha en helt fri tilldelning utan en gradvis växande omfattning av auktioner av utsläppsrätterna. Annars får inte denna lagstiftning någon betydelse alls. Det var också den linje som vann, i strid med dem som vill tillåta full fri tilldelning och inte auktion.
Långsiktigt måste vi däremot titta på frågan om hur vi gör med den delen av industrin som på grund av kemins lagar har koldioxidutsläpp som en förutsättning. Det gäller stål, cement och plast, för att ta de mest avgörande exemplen. Det går inte att tillverka stål utan frigörandet av stål. Det innebär att om vi vill ha ståltillverkning i Europa måste vi ta hänsyn till detta och för motsvarande tillverkning. Utvecklingen av globala överenskommelser blir som allra viktigast här för det framtida europeiska beslutsfattandet. Det är rimligt att materiell som förutsätter koldioxidutsläpp belastas med ett högre pris men det är inte rimligt att produktionen bara flyttar till andra regioner i världen.
I stort sett hanteras dessa frågor i rätt riktning i den rapport som Lena Ek föredrog i går men några frågor väntar fortfarande på sin lösning.
En principiell fråga som förmodligen kommer att kvarstå handlar om var auktionspengarna ska ta vägen. Min uppfattning är att de ska gå till de enskilda medlemsstaterna, inte bli till en EU-skatt. Det var däremot den linjen som vann i går.
Men i grunden blev det ett ja till att utsläppsrätter ska auktioneras, att vissa delar av industrin som genom sin produktion har koldioxid som en förutsättning ska kunna få en fri tilldelning som gradvis avtar. Bra så, även om en del återstår.
När det gäller förnyelsebara bränslen finns det en risk att vi löper in i en lagstiftning som är alltför detaljreglerad. Det finns skäl att studera detta noga till plenum. Målet att biobränslen ska utgöra 10% av transportsektorns bränsle till 2020 kvarstår dock om än i justerad form och det är bra.
