För min del anser jag det fantastiskt att vi har en europeisk union och en gemenskap som kan fatta de beslut som nationalstaten inte kan nå fram till och som annars bara förblir nationella önskemål. Det är fantastiskt och viktigt att vi tillsammans kan göra det som vi var för sig inte har någon möjlighet till. Och jag tycker om tanken på att vi kan röra oss fritt över Europas gränser och den gemenskap det skapar. Politiskt och ekonomiskt blir vi starkare tillsammans och som medborgare blir vi friare i ett Europa utan gränser men med tydliga rättigheter för alla.
Jag är därför en vän av europeiskt samarbete och öppenhet. Det är bra att vi tillsammans kan fatta beslut som påverkar vår verklighet istället för att andra fattar dem besluten. Men det innebär inte att jag gillar besluten bara för det. Precis som i all annan politik måste varje politiskt beslut bedömas för sig. Bara för att jag är stolt över Sverige innebär det inte att jag gillar de beslut som fattas i Sveriges riksdag. Men jag är glad att vi kan fatta dem.
EU är inte en stor centralmakt utan en union av medlemsstater. Tyvärr är det vanligt bland många opinionsbildare och politiker att vilja se EU som något annat än vad det faktiskt är; nämligen en union av medlemsländer som gemensamt fattar beslut i de frågor som man enhälligt har gett mandat förl gemensamt beslutsfattande. Inom EU fattas bara beslut i de frågor som man har bestämt ska vara gemensamma.
Det kan vara värt som en observation när många som kallar sig ”EU-kritiska” och hävdat att EU centraliserar makt av sig själv till sig själv och byråkratiserar allt, nu kritiserar EU för att vara för svagt eller besluta för lite.
De som hävdat att EU, som av egen mystisk kraft, har tagit över beslut från medlemsstaterna kritiserar nämligen nu EU för att inte ha ha skapat sig den makt som krävs för att kunna försvara Europa bättre. Att EU inte har den utrikes-, säkerhetspolitiska och försvarspolitiska kompetens som nu efterlyses av många, inklusive av dem som säger sig vara de kritiska till EU, beror på att EU inte är utformat som de kritiska har hävdat i sin kritik.
EU är inte en centraliserad makt över medlemsstaterna. Det har sina fördelar och sina nackdelar. Framförallt fördelar. Det finns inte något annat sätt att samla 27 olika medlemsstater på än samförstånd i de stora frågorna. Och det är utifrån det som EU måste fungera.
För det första så är EU inte en institution i sig som fattar beslut utan en union där beslut fattas på många olika nivåer och där ett antal olika institutioner fattar beslut i de frågor som medlemsstaterna har valt att överlämna till EU.
Den inre marknaden är ett exempel på detta. En gemensam marknad kräver gemensamma lagar. Därför stiftas det i EU lagar om sådana triviala saker som livsmedelsdeklarationer liksom om de större frågor som öppnar upp marknader, klargör etableringsfrihet och rätt att få konkurrera över gränserna.
Hade den inre marknaden inte varit föremål för gemensam lagstiftning hade det inte funnits en gemensam marknad utan en lång rad olika nationella regler för det som är stort och smått.
Tron att medlemsnationer inte lagstiftar i detaljfrågor, eller i alla fall inte skulle göra det i de frågor som EU i dag har mandat att besluta över, bygger på en libertariansk barnatro som är söt men fel.
Sverige är med alla sina regler ett exempel. Även det brexitdrabbade Storbritannien visar att alternativet till gemensamma regler är egna, som hindrar handel med andra.
Så att det finns lagar om tex livsmedelsdeklarationer, eller för att ta det numera populära exemplet med fasthängande plastkorkar som många anser vara ett uttryck för byråkratins slutliga seger och Europas förfall, beror reglerna om detta inte på att EU finns utan är en konsekvens av att det oavsett EU finns en politisk vilja att livsmedel ska ha innehållsdeklarationer och att man ska kontrollera plastavfall. Sverige var, för att ta ett exempel, ett av de första länderna att lagstifta om återanvändning av plastflaskor.
Oavsett vad man tycker om de fasthängande plastkorkarna, jag upplever dem som lätt onödiga men har svårt att förarga mig, så är sådan lagstiftning en förutsättning för den långt viktigare lagstiftningen om varors fria rörlighet på den inre marknaden.
Det gäller som sagt i stort och i smått, vad gäller medicinsk utrustning, bilar, kemikalier och så vidare. Hakar man upp sig på plastkorkarna, eller andra enskildheter, så ser man inte betydelsen av en fri och öppen inre marknad med fritt företagande och konkurrens över gränserna. Blir man besatt av plastkorkarna, eller annan valfri reglering, ser man inte värdet av ett öppet Europa som i gemenskap kan agera i världen och som gjort krig mellan europeiska länder till en otänkbar tanke. Och i dag en gemenskap som gör att vi kan stå emot hoten från auktoritära regimer och samtidigt ge Ukraina vårt stöd.
Genom den inre marknaden har EU blivit världens största konsumentmarknad baserad på marknadsekonomi. Och det ger Europa en betydelse i världen som nationalstaterna inte hade haft. Det ger oss en kraft inom politikens alla områden som vi annars inte hade haft utan varit överlåten till andra.
Det har skett genom att gemensam lagstiftning har ersatt nationell. Det innebär självfallet inte att lagstiftningen är bra bara för det lika lite som det innebär att den är dålig. Precis som med nationella lagar kan man fråga sig om nya lagar och regler är bra, effektiva eller ens nödvändiga. Om de är bra eller dåliga beror ytterst på politiska värderingar. Precis som för alla andra politiska beslut.
För min del ägnade jag tre mandatperioder och femton år på att bekämpa dåliga förslag och driva fram bra politik. Jag lyckades en hel del. Forskningspolitiken avlövades från sina många regleringar. Det gemensamma forskningsanslaget ökade kraftigt på jordbrukspolitikens bekostnad. Regionalfonderna fick utrymme för att finansiera forskning. Vi fick fram en starkt agenda för den digitala ekonomin med större utrymme för mobila bredband och gränsöverskridande telefoni. Jag var emot prisreglering på roaming och drev på för att vi i Europa skulle ha samma system som vi har nationellt mellan olika operatörer, det vill säga ingen extra avgift utan överenskommelser mellan operatörer. Och jag lyckades driva fram dagens regler. Jag hindrade en massa detaljregleringar som inte stämde med svenska förutsättningar och som inte hörde hemma på EU-nivå. Jag stoppade en lagstiftning som hade drivit fram en separation av våra stora banker för att inlåning skulle vara i en enhet och investment making i en annan. De finansiella marknaderna öppnades med krav på att ägare till banker och kreditinstitut vid kris måste stå för förlusterna innan det offentliga får gripa in. Vi fick igenom fri konkurrens på elmarknaden vilket i dag är en förutsättning för den svenska vindkraftens konkurrenskraft liksom för vår egen försörjning när kärnkraftsavvecklingen har lett till brister. Vi fick igenom en patientrörlighetslag som innebär att man kan få vård inom EU till samma kostnad som hemma efter en viss tid. Tydliga balansregler för de offentliga ekonomierna. Och så vidare. Konkurrens, företagande och öppenhet.
Men mot mig stod oftast samma motståndare som i nationella debatter, nämligen socialdemokrater och gröna, för att inte nämna vänsterpartister tillsammans med dem som fortsatt kallar sig kommunister. Ibland följde politikens motsättningar istället en geografisk linje. Det var oavsett detta politiska konflikter som är av samma slag som i den nationella debatten.
För det andra, för att tydliggöra detta, fattas det i EU bara beslut i frågor som är överlåten kompetens. Det faktum att det finns de som anser att den kompetensen ska täcka ännu fler områden innebär inte att den blir så utan det är som sagt medlemsstaterna som genom enhällighet överlåter vad som ska beslutas gemensamt.
För det tredje finns inte något mystiskt EU som fattar besluten, lika lite som landet Sverige eller staden Stockholm fattar beslut. I Sverige är det Sveriges regering och Sveriges riksdag som fattar beslut. Regeringen styr riket och Riksdagen beslutar om lagarna. När riksdagen har fattat ett beslut är det inte riksdagen som sådan som är ansvarig för besluten. Det är ju bara en plattform för beslutsfattande. Den svenska riksdagen har ingen egen uppfattning av hemligt slag.
Riksdagen som institution har ingen egen uppfattning om skatter ska höjas eller sänkas utan det är den majoritet som råder i riksdagen som ansvarar för besluten. Vi brukar inte ställa Riksdagen till ansvar för dåliga beslut eller beslut vi ogillar utan kräver att den politiska majoritet som drev igenom det tar sitt ansvar.
Samma sak gäller i Europeiska Unionen. Det finns två lagstiftande institutioner, som samverkar om ett slutligt beslut. Det är parlamentet och rådet, det vill säga ministerrådet där samtliga länders regeringar är företrädda. Dessa två institutioner är lagstiftande församlingar. Ett statsråd jag mötte hade efter några år fortfarande trott att han hade suttit i EU´s regering, vilket var det han inte gjorde.
Den närmaste motsvarigheten till regering i Europeiska Unionen är kommissionen, som dock inte är parlamentariskt sammansatt utan sammansatt av företrädare nominerade av samtliga medlemsstater. Det kan kanske bäst beskrivas som en tjänstemannaregering som ansvarar inför parlament och ministerråd.
Det är enbart parlament och ministerråd som stiftar lagar. De som hävdar att det är ovalda byråkrater som stiftar lagar har fel. Det är bara valda företrädare i form av medlemsstaternas regeringar och de direktvalda ledamöterna i Europaparlamentet som stiftar lag.
Och så har vi domstolen som kontrollerar att EU-kommissionen och de lagstiftande församlingarna håller sig till fördraget. De som länge varit de mest kritiska till allt som EU har beslutat över synes nu vara de mest kritiska till att EU inte fattar beslut över allt det som inte varit EU-kompetens, nämligen försvar- säkerhets- och utrikespolitik. Nu anklagar de EU för brist på centralisering och ledarskap. Det ligger en del i det. Fler frågor kring försvar- och säkerhet borde kunna bli gemensamma frågor med undantag för det som rör den rena försvarsförmågan som hör hemma i Nato eller i Natos europeiska ben.
Men man måste också inse att EU inte är som USA. Det finns inte en ledare som bestämmer allt eller det mesta. Det finns många olika intressen och de kan inte nedtryckas. Ser vi dagens USA under Trump ser vi att det finns ett värde i att det inte är som i USA men likväl behöver vi utveckla en bättre förmåga att agera. Till stor del sker detta inför de utmaningar som Rysslands anfall i Ukraina har inneburit och behovet av upprustning liksom i frågan om hur vi bidrar till stabil fred i Ukraina.
Men det är inte något som beslutas över medlemsstaternas huvuden utan bland medlemsstaterna. Det har inte varit så dåligt. Det har trots allt lett till att EU har gett väsentligt mer till Ukraina än USA, oavsett Trumps desinformationsdelirier. Men innebär också att vi måste samla oss till en gemensam agenda. Det gäller i Sverige liksom i hela Europa.
För att vi ska kunna göra det underlättar det om vi slutar tala om EU som tredje person singularis – den, det eller han och hon- och inser att det är första person pluralis. Vi. Det är vi som beslutar. Och då måste vi driva de frågor vi vill ska bli beslutade. Vi lever i en tid då detta är viktigare än någonsin.