Hoppa till innehåll

Om Europa, freden och segern samt vårt gemensamma ansvar

Den 9 maj är Europadagen och samtidigt det som i Ryssland kallas segerdagen, över Tyskland 1945. Medan den 8 maj är Europas fredsdag hade det i Ryssland redan hunnit bli en ny dag när tyskarna kapitulerade. Och det som för Europa blev fredsdagen den åttonde maj blev i det tidigare Sovjetunionen liksom i dagens Ryssland alltså segerdagen. En viktig skillnad ligger mellan dessa två begrepp vilket är påtagligt i dag den 9 maj 2014.

 

Medan det för Europa handlade om försoning genom freden har den 9 maj blivit en plattform för rysk seger och numera rysk revanschism gentemot just nu Ukraina. Så bärs nu symbolerna för segerdagen bland rysktalande separatister för att markera rysk etnisk tillhörighet och rysk överhöghet. Där den 9 maj för oss markerar fredlig samverkan över gränser och mellan folk symboliserar samma dag för ryska separatister och för den ryska regimen Rysslands segrar över andra. Det ena handlar om freden och det andra om konflikten.

 

Desto viktigare att en dag som i dag tänka på det faktum att Europa och EU har blivit en sammanhållande faktor för länder och samhällen som sätter rätten och friheten främst för att därmed bevara freden. Det är milt talat inte så den ryska etniska propagandan nu ljuder.

 

Och det är självfallet ett hot mot den europeiska rätts- och fredsordning som vi har sett växa fram inte minst under de senaste 25 åren, sedan muren föll, Tyskland enades och Sovjetunionens förtryck av andra länder och sina egna medborgare löstes upp. Det har förvånat mig många gånger under den valrörelse vi nu är inne i hur avlägsen denna övergripande och avgörande fråga som är så tätt inpå oss är.

 

I socialdemokraternas valmanifest nämndes vare sig Ryssland, Ukraina eller Europa som ett fredligt samarbete.

 

De skarpa förslaget där handlade om att begränsa den fria rörligheten med svenska kollektivavtal som villkor för människors frihet.

 

En annan fråga som ofta återkommer är kraven, inte minst bland dem som normalt inte vill ha något EU, om att på europeisk nivå lagstifta om aborter och människors lika rättigheter oavsett sexuell läggning, i den underförstådda tron att Europa rättar sig efter Sverige och att Sverige ska se till att andra rättar sig efter oss. Så är det inte. Det enskilt största hotet mot de rättigheter, lagar och värderingar vi i Sverige har inom dessa områden är att göra dem till föremål för europeiska kompromisser.

 

Det är inte bara så att detta är frågor som inte hör hemma på EU-nivå utan det är frågor som bäst avgörs av nationella parlament just eftersom våra länder har olika historia, olika värderingsgrund när det gäller frågor som dessa och frågorna inte behöver vara gemensamma. Tvärtom bidrar de till konflikt snarare än att överbrygga när man i Bryssel ska tvinga på olika samhällen andras värderingar. Tanken på att man i Bryssel skulle besluta om den svenska abortlagstiftningen är för mig främmande och skulle leda till på goda grunder upprörda stämningar om vi där tvingades till andra regler än dem vi vill ha. Så byggs inte Europa.

 

En annan fråga som dominerar över freden och säkerheten är frågan om vi ska bekämpa klimathotet med ett övergripande mål om minskningar eller om Bryssel också ska detaljstyra hur energipolitiken utformas i medlemsstaterna. Svenska Naturskyddsföreningen har blivit till en aggressiv lobbyorganisation för ledningens politiska uppfattningar och menar att de som vill prioritera ett övergripande mål för att minska utsläppen är naturens fiender. Så förfaller principer till värnet av vår miljö till politiskt testuggande av närmast sekteristiskt slag där konflikten blir viktigare än målen.

 

Men som sagt, mitt i allt detta är det värt att fundera på hur vi utvecklar den Europeiska unionen för att värna viktiga värden, för att möta det globala klimathotet och hur vi utvecklar vår ekonomi till en ledande global kunskapsekonomi. Vi måste ta allvar på frågorna om utvidgningen och den fred vi lägger grunden för, ta allvar på det hot mot vår säkerhet som vi nu ser när segerdagen firas av ryska nationalistiska intressen, intresserade av seger hellre än fred. Vi bör ta våra debatter men kanske också se proportionerna i de utmaningar vi möter.