Hoppa till innehåll

Om det som är offentligt

Den svenska offentlighetsprincipen är en del av den svenska demokratin. Den utgör en garant för att offentliga beslut alltid ska kunna granskas i offentligheten. Den är till för att den offentliga makten ska kunna granskas och är medborgarnas viktigaste redskap för att veta vad som beslutas, varför och vem som bär ansvaret. Genom offentligheten minskas utrymme för godtycke, nepotism, favorisering, diskriminering och maktfullkomlighet liksom för korruption.

Den enskilde medborgaren har rätt till att få del av handlingar i beslut som berör honom, grannen, andra medborgare eller påverkar samhället i sin helhet. Ingen del av det offentliga beslutsfattandet är skyddat från offentlighetsprincipen som innebär att alla allmänna handlingar är offentliga såvida de inte är sekretessbelagda. Och för att de ska kunna vara sekretessbelagda krävs tydliga skäl. Det kan gälla rikets säkerhet, kommersiella hemligheter eller privat integritet. Sjukvårdsjournaler är till exempel ingen offentlig handling även om många journalister gärna vill ha tillgång till dem.

Av bara farten framstår det ibland, inte minst i media, som att offentlighetsprincipen är till för att media ska kunna skriva om allt och att inget får vara hemligt för någon som kallar sig journalist. Men så är det inte, offentlighetsprincipen finns till för oss alla för att den offentliga makten och dess maktutövning ska kunna granskas.

Den offentliga maktutövningen har alltmer kommit att involvera den enskildes privata liv genom de offentliga försäkringssystemen och genom en ökad offentlig statistik. Svenskarna tillhör de mest registrerade människorna i hela världen. Innebär det att allt som finns om oss i centrala register ska vara det offentliga livets tillgång?

Det är att svänga på offentlighetsprincipen. Den är till för att granska makten, inte för att offentligheten ska granska den enskilde medborgaren.

En rättegång berör både den offentliga maktens utövning, rättskipningen, och enskilda personers privata liv. För att undvika rättsröta, justitiemord och godtycklighet är det självfallet viktigt att det även här finns så stor öppenhet som möjligt.

Men offentlighetsprincipen är inte total. Den är redan i dag begränsad genom sekretesslagstiftning. Den som hävdar att bilder från en obduktion av mördade barns lik självfallet ska vara det offentliga livets ägorätt har inte förstått offentlighetsprincipen. Den handlar inte om att utelämna en personlig tragedi med inträngande och känsliga bilder. Möjligheten att sekretessbelägga gäller även det som handlar om personlig integritet och som i det här fallet är långt bortom vad som krävs för att kontrollera den offentliga maktutövningen. Med all säkerhet hade det varit möjligt med nuvarande lagstiftning att låta bilderna tillhöra det som inte hör det offentliga till. Men det kräver offentliga beslutsfattare som vågar besluta vad som är privat och inte offentligt.