I går skrev jag i Expressen om hur Sveriges Televisions faktakoll slagit klorna i mig för att krävas på bevis för mina påståenden om att fredsrörelsens agerande gynnar Putin. Det gillade uppenbarligen inte någon på denna faktakoll att jag sade varför bevis inkrävdes som till en domstol. Artikeln finns att läsa här intill. Men här några reflektioner som går vidare än just den sakfrågan. Det handlar nämligen om det öppna samhället och dess grundläggande mekanismer.
Frihet handlar om individens rätt. Rätten att leva sitt eget liv, forma sina egna beslut och rätten till sina egna tankar. Det är friheten som är demokratins luft. Utan frihet inga fria val och ingen fri debatt. En demokrati utan frihet är en skenprocess där någon ytterst avgör vad som får tänkas, sägas, skrivas och tyckas.
Fria samhällen präglas inte bara av respekt för människan, för individen, utan också av den dynamik som följer av mångfalden av tankar, idéer, innovationer, misstag, misslyckanden och lärdomar för att inte glömma de många perspektiven som får oss att utveckla och skärpa tanken, tron och förhoppningen.
Friheten utgör grunden för respekten för den enskilda människan. Hon eller han får lov att leva sitt eget liv inom lagarnas gränser, utveckla sina drömmar och tankar, inte för att vi andra tycker de är rätt eller förnuftiga utan för att det är hennes rätt. Det är denna frihet som på en gång har skapat utveckling och civilisation. Utveckling genom de drivkrafter som mängder av tankar, insatser och arbete leder till när de formas utifrån den verklighet som miljoner och åter miljoner människor lever under.
Civilisation eftersom det skapar tankar, kultur och upplevelser som binder oss samman och som bottnar i respekten för andras värdighet. Så har mänskligheten utvecklats, och när denna frihet har undergrävts har vi sett stagnation och förtryck som ytterst alltid har handlat om att människovärdet har relativiserats och underordnats något större kollektivs förmodade rätta tankar. Nazism, kommunism, socialism, fascism, islamism och nationalism är alla tankemodeller som utgår från eller riskerar att leda till att individens rätt underordnas kollektivets makt. De är alla lika rädda för tankens frihet och den frihet som klär tankarna i ord. Yttrandefriheten är grunden för detta. Pressfriheten är ett uttryck för denna frihet.
Pressfriheten bygger inte på att någon bestämmer vad som är rätt eller fel. Den bygger tvärtom på att ingen – vara sig regim, stat, myndighet eller offentligt medium – över huvudet på människornas fria tankar bestämmer detta. Staten eller någon annan fastställer inte vad som är sant och rätt. Det utvecklas i det öppna samhällets diskussion, debatt, prövning och fria forskning. I denna frihet är tidningar, liksom radio- och tv-kanaler aktörer. Poängen är inte att de har rätt eller förmåga att fastställa sanning utan att ingen har det men alla en rätt att hävda sin uppfattning. Hade det varit så att det kunde fastställas en sanning, en tydlig uppfattning om vad som är rätt fanns inte det djupaste skälet för pressfriheten, nämligen att vara en garant för mångfalden och allas rätt att uttrycka sina uppfattningar.
I diktaturer och i auktoritära regimer anses det finnas en sanning och en korrekt bild av vad som är rätt som sammanfaller med vad som är ledarskapets och etablissemangets uppfattningar eller intressen. I en demokrati och i ett öppet samhälle finns inte detta, inte för att det inte finns sanningar och att det inte finns något som är rätt utan för att detta ständigt utsätts för en prövning och en kritisk granskning i ett samspel av debatt, nyhetsrapportering, skilda perspektiv och balanserande motkrafter. Det är vare sig staten eller någon enhetlig medieenhet som fastställer det sanna och det rätta utan det är det ljus som kastas på verkligheten utifrån skilda perspektiv som utvecklar vår bild av sanning och vad som är rätt, inte minst utifrån våra egna individuella värderingar och upplevelser.
Personer som Trump och andra som föraktar media i fria samhällen upplever att det finns en sanning som de själva kan forma och avfärdar därför medias kritiska granskning och nyhetsrapportering som fake news, eftersom de föreställer sig att det finns något som är rätt utifrån deras egen, ofta inskränkta, bild av verkligheten. Diktaturregimer och auktoritära ledare tillåter inte något annat eftersom de anser det vara skadligt för samhället och ett hot mot dem själva. Och de har rätt. Fria media är ett hot mot makthavare, och ska vara det, och de är skadliga för det samhälle som de vill se, utan förändring annat än den som de själva vill kommendera.
Därför är det allvarligt och en systematisk felsyn när företrädare för fria media som argument för fria media och en fri press framhäver sin ofelbarhet och sin fullständigt professionella objektivitet samtidigt som de omvänt hävdar pressfriheten som sin kvalitetsstämpel. Pressfrihetens främsta skäl är tvärtom om deras ofullkomlighet, deras skilda uppfattningar och perspektiv liksom deras skilda förmåga och kvalitet. I ett samhälle med fri press leder nämligen mångfalden till den fullkomlighet som ingen enskild aktör kan bidra med och som ingen ska tro sig vara bärare av.
Och det är mot denna bakgrund, enkelt uttryckt, konstigt att en lång rad medieföretag har gått samman i en gemensam faktakontroll. Istället för den heterogenitet som mångfalden ska bidra till och garantera underminerar den genom en organiserad homogenitet. En kartell för faktakontroll som utgår från att de som en överhöghet kan bestämma vad som är rätt eller fel.
Det kan redan i dag sägas finnas problem som media borde se med homogeniteten i journalistkåren och branschen. De återkommande dreven utan att någon ifrågasätter dreven och kritiskt granskar dem, förrän kanske långt efter när det är för sent, bidrar inte till sakligheten. Granskningen av fredsrörelsen, som jag skrev som häromdagen i Expressen vilket ledde till att SvT faktakoll skulle ta tag i mig för att kräva bevis som grund för min analys och uppfattning, är ett annat exempel, den sker nämligen så gott som aldrig, däremot betraktas den som en utgångspunkt för fred i många intervjuer. Granskningen av den privata sjukvården, skolan eller äldreomsorgen präglas av fördomar och drevmentalitet och speglas sällan av de system och rutiner som sänker kvaliteten i de offentliga verksamheter som i undersökning efter undersökning uppenbarligen lyckas sämre vilket leder till fler val av det privata.
Något förundras jag även över att löften om bidrag sällan granskas kritiskt liksom om bidragen och de extra miljarderna verkligen avhjälper det som de tidigare bidragen och miljarderna uppenbarligen inte gjorde i ett land som har bland världens högsta offentliga utgifter för välfärd. Varför ingen kritisk granskning av det faktum att svenska läkare har mycket mindre patientkontakt än flertalet utländska? Varför ingen kritisk granskning av köerna inom sjukvården och deras orsaker?
Kan det vara så att det inte finns något kritiskt att granska när det gäller granskningen av Karolinska som helt säkert bör granskas? När det visar sig att ett antal exempel som används är fel. Är det ingen som velat fundera på jämförelserna med andra dyra byggnader, som byggts i Persiska viken med underbetald arbetskraft till skillnad från i Sverige som har bland världens högsta byggkostnader för allt vi bygger?
Ja, exemplen var för sig kan diskuteras men ser våra ledande medieföreträdare inte problem i den drevprocess som alltid diskuteras i efterhand men aldrig under drevets gång?
Men oavsett det, är det så att faktakoll ska göras gemensamt i en gemensam form för att avkunna dom när kvaliteten i all kritisk granskning bygger på att den sker som en del i normal verksamhet i varje redaktionell process? Ska den ske homogent och i form av ett absolut utlåtande?
Den faktakoll jag har sett i denna särskilda ordnade form, vid sidan om den redaktionella verksamheten där man inbillar sig den bör vara, är tafatt. Ulf Kristersson dömdes ut för att han hävdat att det fanns planer på att förbjuda parabolantenner, vilket efter rättelser ledde till att felet var att han hade hänvisat till 1970-talet och inte 1980-talet. Diskussionen om fler eller färre poliser ledde till en extremt lång artikel för att komma fram till att Jan Björklund hade rätt, eftersom siffrorna var som de är, men som man var mån om att säga inte så mycket färre. Men poängen i debatten var ju att antalet poliser inte hade ökat, de hade blivit färre.
Det faktum att CO2 utsläppen minskade med 19% under alliansens tid kräver ingen organiserad faktakoll utan bara vanlig tillgänglig statistik som borde vara en del av normal journalistisk verksamhet liksom att fråga den ansvariga klimatministern varför hon inte visste det mest centrala i sitt ansvarsområde. Ja, varje exempel kommer att möta sina motargument därför att man kan ha olika uppfattningar om dem.
Och det är just det som är poängen. Är det verkligen så klokt att våra stora medieföretag har gått samman om en gemensam faktakartell som ska spela rollen av en överhöghet? Det går på tvärs med både pressfrihetens idéer och det faktum att verkligheten är mer komplicerad än att några journalister får rätt bara för att de kallar sig faktakoll. Det är inte enfald utan mångfald vi behöver.