Den svenska skoldebatten är underlig. Den tar inte sikte på det som är den svenska skolans stora problem, nämligen den stora andel elever som inte klarar gymnasiebehörighet eller som nätt och jämnt gör det. Rimligtvis borde detta vara den stora utmaningen som står i fokus för den svenska skoldebatten, inte den ideologiska motviljan mot friskolesystemet.
Debatten tar heller inte i beaktande att den svenska skolan långsiktigt nu i spåren av reformerna kring 2010 nu i sin helhet presterar bättre.
Det senare skulle kunna tas till intäkt för att det går att vända utveckling och göra skolan bättre, även för de elever som i dag inte får en bra skolgång. Det förra borde leda till ett fokus på hur vi vänder utvecklingen, fasar ut dåliga skolor, ser till att elever som går i dem kan få tillgång till bättre skolor och att unga människor kan välja bort skolor som inte ger dem den utbildning och de kunskaper de behöver. Mångfalden av kommunala skolor och friskolor skulle kunna ses som en tillgång i en sådan politik. Det är i grunden djupt omoraliskt att vi låter elevkull efter elevkull börja i skolor som inte ger dem en bra start i livet utan kanske snarare fördjupar deras utanförskap och försvårar för dem att integreras i det svenska samhället.
Tyvärr förstärks det omoraliska i detta av att många anser det som en förklaring och en ursäkt att skolor som verkar i socialt utsatta områden ska leverera dåliga resultat med dåliga konsekvenser för sina elever. Det borde inte accepteras utan utlösa en lång rad olika åtgärder, för att höja kvalitet, att tillsätta bättre skolledningar, rekrytera bättre lärare och att när det behövs lägga ner eller avveckla skolor till förmån för att elever kan få gå i andra. Någon sådan debatt förs inte i någon större omfattning.
Istället handlar skoldebatten nästan uteslutande om regeringens och vänsterns attacker på friskolor, och inte bara så att det är dessa frågor som debatten handlar om utan om de påståenden som slungas ut. Statsministern själv går gärna i täten för den debatten med påståenden om att friskolor tar ut miljardbelopp som utarmar skolan, att de skapat flumskolan, att de lurar elever och har sänkt den svenska skolan, som alltså tvärtemot vad hon säger visar tecken på att bli bättre.
Debatten har blivit ett bokstavligt korståg mot friskolor som lastas för allt ifrån terrorism, vilket rimligtvis borde vara en fråga för rättsväsendet som även i övrigt har ansvar för att bekämpa kriminalitet, terrorism och radikalisering, till usla skolresultat, vilket i sin tur motsägs av att man vill införa lottning till dessa skolor och dessutom ser det som ett problem att så många går där.
Det är en debatt som drivs av ideologi, mot företagande och mångfald, men som präglas av samma typ av förakt och tillmälen som när jag råkar i debatt med den yttersta vänstern om Europa, Nato och synen på europeisk säkerhet eller med nationalistiska grupper som anser att var och en som är för ett öppet samhälle där man respektera människor utifrån vad de är är landsförräderi. I skoldebatten duger bara inlägg som beskriver hur hemska friskolor är, varje försvar för friskolors existens, möjligheten att välja och ett system med skolpeng som ger elever likvärdiga möjligheter att välja klassas som förräderi, svek och att man är köpt, korrumperad, senil och dement förutom dum och att man struntar i den svenska skolan.
Det finns till och med en inkvisition som aktivt driver en verksamhet på nätet för att i en blandning av de fakta man själv vill se också uttrycker sitt förakt mot andras uppfattningar och förklarar dem med att man är köpt, korrumperad och struntar i fakta. Det som är olika uppfattningar avfärdas som lögn tillkommen i en konspiration för att lura elever att gå i dåliga skolor. När jag påpekade att inkvisitionen i fråga bedriver mobbning och väcker näthat väckte det en väg av twittrare som på ett skrattretande sätt bekräftade min poäng genom föraktfulla tillmälen och i det närmaste hatiska formuleringar. Det som är särskilt anmärkningsvärt att de som betecknar sig som forskare eller seriösa debattörer också tillägnar sig den föraktfulla och debattstilen och misstänkliggörandet. Det lyfter dem inte i mina ögon.
Mängden av påståenden och faktoider kring denna fråga, utan att de möter någon kritisk granskning, har lett till att de har blivit till utgångspunkter för debatten.
Det finns väldigt få som tar upp det faktum att det går 400 000 elever i fristående skolor i Sverige. De gör det inte för att de blivit tvingade, lurade eller förförda av någon utan för att de eller deras föräldrar har valt en skola som de tyckte var bättre, eller för att de valt bort en skola som var dålig. När man talar för dessa 400 000 och deras rätt att välja skola kommer tillmälena och misstänkliggörandena. För min del har jag drivit rätten att välja under hela min politiska gärning och jag kommer att fortsätta det även om ett antal vänsterprofiler på nätet, och anonyma konton, ersätter sak med sina tillmälen. Vi som är för människors valfrihet får inte vika undan för inkvisitorerna.
Ingen talar som sagt om de 400 000 eleverna och de närmare 800 000 föräldrarna som valt friskolor, lika lite som de kanske lika många som överväger och tycker det är bra att kunna välja. Faktum är att ingen heller talar för de ännu fler elever som går i kommunala skolor som sannolikt blivit bättre genom konkurrens och där det är en trygghet att kunna välja en annan skola om man känner så. Dessa människor av kött och blod finns inte med i debatten annat än som beskrivna som viljelösa offer för en rovkapitalism som suger ut den svenska skolan med sina miljardvinster, som enligt statsministern till en del går till porrklubbar i Thailand.
Så låt oss då titta på faktoiderna.
Statsministern och vänstern talar om miljarder som går i vinst, ofta till utlandet. Sanningen är att den vinstutdelning som de vill förbjuda uppgår till i snitt 200- till 300 miljoner kronor de senaste åren. Det motsvarar mindre än 1 procent av friskolornas omsättning och är långt under det som är normal bankränta för företag eller kommuner när man lånar till investeringar. Det är i sin tur under en promille av den svenska skolans omsättning. Det vare sig gröper ur den svenska skolan eller leder till den kommunala skolans oförmåga att effektivt använda sina resurser. Men oavsett vad man tycker om detta. Det är en skröna att friskolor delar ut miljardbelopp i vinster.
Det andra som har blivit till en ”sanning” är att friskolor driver betygsinflation. En och annan forskare har med sitt urval ansett sig leda detta i bevis. Skolverket som är en statliga myndighet som har ansvar för att följa utvecklingen har däremot konstaterat att skillnaden mellan friskolor och kommunala skolor bara förklarar 1,5% av betygsglidning. Det är i stort sett så liten skillnad man kan få när man jämför olika grupper. Den stora delen av problemet förklaras av skillnader inom kollektivet av skolor som sådant. Mellan land och stad, mellan olika kommunala skolor liksom mellan olika fristående skolor.
Det som är obegripligt i denna del är att vi under lång tid har saknat en utomstående verifiering och kontroll av olika skolors resultat, genom centrala prov, oberoende rättning och standards som skapar tydligare riktlinjer. Med en sådan process kunde vi inte bara stagat upp betygsprocessen utan också skapat en klarare grund för att ingripa mot skolor som fungerar dåligt, oavsett om de är kommunala eller fristående.
Den tredje faktoiden är att friskolesystem leder till islamistiska skolor. Så är det inte alls. Skollag och läroplaner finns där för alla att följa liksom all annan svensk lagstiftning som tar sikte på terrorism, radikalisering eller eventuella penningbedrägerier. Det är uppenbart att ett antal skolor inte skulle kunna finnas om vi haft en Skolinspektion med kraft och mandat samtidigt som verksamhet som förknippas med stöd till terrorism faller under helt andra lagverk, där nuvarande regering har misskött sin uppgift överlag. Den har misslyckats med att upprätthålla lag och ordning inom flera områden. Det är inte friskolornas fel.
Den fjärde faktoiden är svårast att förstå hur den överhuvudtaget kunnat få fotfäste. Det handlar om skolpengen som sådan. Dels sägs det att den urgröper den kommunala skolan. Men skolpengen är densamma oavsett om den går till en kommunal skola eller till en fristående. En skola som har många elever ska självfallet ha fler skolpengar eftersom man har fler elever. Och har man färre är det inte rimligt att man får fler skolpengar än vad man har elever bara för att man är kommunal. Det finns ingen anledning att skolpengen ska uppmuntra kommunal ineffektivitet.
På marginalen kan en eller två elever som lämnar en skola orsaka ett litet problem om man innan dess hade en optimal klasstorlek i varje klass. Samma sak kan dock hända om man får en eller två fler elever extra. Det gäller även om elever flyttar från skolans upptagningsområde, från kommunen eller till en annan utbildning. Det kan likaväl hända att en elev som lämnar skapar den optimala storleken som att vederbörande skapar en som det beskrivs stor obalans genom att flytta. I verkligheten är detta för skolor som har ett större antal elever inget annat än ett marginellt problem.
Det sägs då att kommunala skolor behöver mer skolpengar, eller mer pengar, eftersom man måste ha beredskap för att ta emot fler elever. Det problemet jämnar för det första ut sig med att elever ständig tillkommer av olika skäl, såvida det inte är ens skola som elever aktivt flyr. Men oavsett detta så finns det ingen skola som jag har besökt eller hört beskrivas som har extra resurser för att ta emot ytterligare tre, trettio eller trehundra elever.
Ett skäl till det är att större förändringar sällan är fallet om det inte finns problem med skolan, ett annat är att det år kommunen som har detta övergripande ansvar, inte den enskilda skolan, och för kommunen finns normalt ett antal olika skolor att hänvisa till om man inte helt enkelt stöder den skola som har fått problem med att få tre, trettio eller trehundra fler elever med medföljande skolpeng.
I det sammanhanget är det värt att notera att några av de kommuner i landet som på grund av nya omfattande företagsetableringar får en snabbt växande elevgrupp också har välkomnat friskolor för att just hantera denna utmaning.
Det sägs också att det vore rimligt att elever som går i fristående skolor ska få mindre pengar med sig för den undervisning de ska få i en fristående skola. Ofta hänvisas till friskoledebattens begynnelse då man från början hade 85% men det var i en tid då det begränsade antalet friskolor som fanns var i olika former ideellt bedrivna och med ett omfattande föräldraengagemang. Den skolpeng som då kom till var en enorm befrielse för skolor som nätt och jämnt hade kunnat överleva. De fick då ta ut avgifter för andra verksamheter än det som följde av den kommunala skolans uppdrag som gjorde skillnaden mindre.
Men i takt med att fler valde friskola och de blev en normalitet blev självfallet frågan varför elever som går i en friskola ska få mindre resurser för sin utbildning än elever som går i den kommunala. Det genomfördes under en socialdemokratisk regering men avfärdas i dag som en skum operation, att elever får samma skolpeng för sin skolgång oavsett var de går.I själva verket ansågs förbudet mot att ta ut elevavgifter då motsvara det gap som tidigare hade funnits, förenat med att det är svårt att förklara varför elever som väljer en annan skola ska straffas med lägre skolpeng.
Det är självfallet så att den likvärdiga skolpengen har gett fler elever möjlighet att välja eftersom fler skolor har kunnat växa fram. Det är här missnöjet från vänstersidan kommer ifrån. Men skolpengen urgröper inte den kommunala skolan genom att den följer eleven. Och kommuner blir inte mindre beredda att ta emot fler elever för att skolpengen följer eleven.
Ett problem som finns med skolpengen och dess storlek hänger samman med de väldigt stora skillnader som i dag finns mellan olika kommuner i landet där skillnaden i kostnad mellan olika kommuner är så stor att det är svårt att försvara med skilda omständigheter. Det innebär därmed att skolpengen i den ena kommunen kan vara betydligt större eller mindre än i den andra. Är det dyrare att driva skola i en kommun i norra Sverige är det rimligt att samma gäller för en friskola, liksom det omvända. Stora skillnader i grannkommuner kan ibland bero på skilda redovisningsprinciper men skapar även det problem. Här är det rimligt att diskutera hur kommuner redovisar sina kostnader och hur det kan komma sig att en del kommuner har relativt andra väldigt mycket högre kostnader. Det är inte osannolikt att det beror på mindre väl skötta kommuner och skolor. Det är ett större problem än i friskolefrågan. Kanske bör man genom mer analys skapa riktpunkter för vad som är rimliga skolkostnader med de ambitioner som finns.
Det sägs återkommande att skolpengen är orättvis eftersom den inte tar hänsyn till olika socioekonomiska förhållanden. Men faktum är att den gör det i de allra flesta kommuner med stora skillnader inom kommunen vad gäller skolpengen som sådan. Det kan man självfallet göra mer träffsäkert men det är fel att någon sådan hänsyn inte tas. Det vore då bra om debatten handlade om hur man gör detta på ett sätt som gör att vårt skolsystem som sådant fungerar bättre även på de platser där det idag inte ger elever den framtid de har rätt till.
Skulle man pressa ner skolpengen till 85% innebär det att man svälter ut de friskolor som regeringen vill svälta ut. Det är ju inte så att det finns några vinster som motsvarar dessa 85% som jag noterat några debattörer har haft för sig, när de sagt att skolpengen går rakt i kapitalisternas ficka. Om den vinst som delas ut ligger under en procent är det svårt att hävda att man kan minska friskolornas skolpeng med femton procent utan att de måste stänga eller tvingas minska på utbildningens kvalitet i stor skala.
Vi kommer då till påståendena om att friskolor är dåliga, vilket motsägs av att man utpekar dem som så privilegierade att de kräver lottning eller omfördelning av köerna. Ett enklare sätt än att lotta eller omfördela köerna är att göra det möjligt för fler att få plats.
En ytterligare föreställning i friskoledebatten är att ett förbud mot vinstutdelning inte alls skulle drabba de friskolor som finns. Det är bara att fortsätta som vanligt. Men det är ju för det första inte det som friskolemotståndarna inte vill. För det andra har ju tillväxten av friskolor, och platser i friskolor som minskar de köer som alla säger sig vilja minska, berott på att friskolor har kunnat växa genom de överskott de har skapat, överskott som ligger i nivå med normal bankränta. För det tredje måste även de som står för friskolans egna kapital finansiera sitt kapital som de tar en risk med i företaget. De har sannolikt lånat pengar och behöver av det skälet sannolikt betala ränta på de lånen. Kan de inte göra det faller till slut möjligheten att driva friskolan vidare.
Det innebär att ett utdelningsförbud riskerar att tvinga närmare 900 friskolor att lägga ner. Det leder till nya köer, och längre köer. Det har vi sett nog av i Sverige inom andra sektorer de närmaste åren. Statens eller det offentligas förhållande till köer är inte dynamiskt. I den politiska retoriken har många inom vänstern hävdat att en avveckling som man i debatten hävdar inte får några konsekvenser heller inte får några konsekvenser. Så var det med avvecklingen av fyra kärnkraftsreaktorer. Det skulle inte få några konsekvenser för produktionen av el. Och när vi nu har återkommande brister och skenande priser beror det inte på avvecklingen i Sverige utan avvecklingen i Tyskland.
Dock verkar det finnas en vag medvetenhet om att problem kan komma. Statsministern sa i sitt tal i Visby att man skulle utreda hur man hanterar konsekvenserna av ett utdelningsförbud.
Men svaret på den frågan är att man kommer att göra som vanligt. Vara förvånad, skylla på andra och låta människor stå i kö eller pressas in i de skolor man valt bort eller som redan är överbelagda. Köer har vi inte ont om i Sverige.
Den sista punkten som brukar återkomma bland friskolemotståndarna är att de förnekar att de är friskolemotståndare. De vill bara inte ha dagens friskolor som 400 000 elever har valt. Kanske vill de tillbaka till en tid med några få stiftelseskolor, finansierade av donatorer, några få små ideella skolor som bara får 85% av andra skolors resurser och kanske vill de hellre att medelklassen flyttar till bättre skolor, eller att de som har råd att välja skola gör det. Det senare är det vanliga i länder där det kostar pengar att välja skola.
Så de behöver säkerligen inte vara emot friskolor, det vill säga de friskolor de själva gillar. De är bara emot dem vi har fått genom att så många har valt. Det får nog sägas vara ett motstånd mot friskolor.
Nu vet jag med mig att detta inlägg inte kommer att mötas med några större sakliga invändningar utan med det drev som härskar på nätet, som bygger på tillmälen och misstänkliggörande. Men jag är för företagande, jag är för mångfald och jag är för valfrihet.
Sedan mitt allra första tal i riksdagen har jag argumenterat för valfrihet i välfärden. Det tänker jag fortsätta med eftersom jag tror på det. Systemet kan säkerligen förbättras och utvecklas, som med en bättre kontroll av kunskaper och betygssättning, hantering av det faktum att olika kommuner skiljer sig väldigt mycket vad gäller skolpengens storlek. Men det kräver en konstruktiv debatt snarare än inkvisitorernas tillmälen och drev.
Under min tid i politiken har jag anklagats för att vara russofob (några av friskolemotståndarnas drev hävdar i och för sig att jag också går Putins ärenden), gå sionismens och världsjudendomens ärenden, arbetar på uppdrag av Soros eller kärnkraftsindustrin, kapitalismens ärenden eftersom jag är för företagande, och en lång rad andra anklagelser. Det är alltid i botten en brist på argument som leder till floden av tillmälen och smutskastning. Extremister från olika håll föredrar föraktets tillmälen och hatets form. Och som sagt, nu talar jag inte om dem som vill föra en debatt med respekt för andras åsikter.
Mig får ingen att vika i fråga om valfrihet. Dreven bryr jag mig inte om. Men sakargument kring vad som är rätt och fel liksom vad som är bra och dåligt är viktiga, och välkomna, varifrån de än kommer. Bättre konstroll och centrala prov över hela landet vad gäller kunskapsmål och betyg, bättre inspektion av alla skolor över hela landet, med sikte på att skolor som inte uppfyller kraven bör avvecklas, fasas ut eller ersättas av andra, och en process där alla elever väljer skola är några ingångar till att utveckla den svenska skolan i sin helhet, förutom det som krävs i skolans eget arbete. Där har vi dock som sagt sett en kvalitativ utveckling sedan reformerna kring 2010.