Utvecklingen hade kommit lite längre där. Kring hörnet till Fredshotellet – ett omdöpt hotell från tiden före revolutionen – spelade en jazzorkester. Det var samma orkester och samma personer som hade spelat där drygt 30 år tidigare, före kommunisternas maktövertagande 1949. Nu stod de där och spelade samma låtar som då. Märkta av inbördeskriget, det Stora Språnget och Kulturrevolutionen. Återuppväckta efter en lång törnrosasömn.
I Shanghai syntes de första tecknen av ett uppbrott från planekonomins kommandostyre. Fortfarande fattigt, fortfarande exotiskt att se vita främlingar promenera i staden. Jag har nog aldrig blivit så betittad som när vi gick längs anrika The Bund längs floden. Men jazzens toner från den gamla baren runt hörnet signalerade att en ny tid var på väg. Since we smashed the Gang of Four!
På morgonen efter att vi hade anlänt till Shanghai, överraskade oss våra kvinnliga tolkar som följt oss under hela resan. Under Mao-jackor med en lite öppen krage syntes blommiga blusar. De fnittrade nervöst och generat inför våghalsigheten att med flärd bryta mot den korrekta klädseln.
En liten signal om ett stort uppbrott från det totalt totalitära. Idag en påminnelse om att längtan efter frihet ständigt spirar även i det värsta förtrycket. Jazzen från förr och de blommiga blusarna uttryckte en okuvlig längtan att få vara människa. I dag när Kinas Xi är rädd för friheten, och för att den ska blomstra på nätet, genom de sociala plattformarna och ta sig uttryck i ett företagande bortom statens makt, är det för att han vet att människor då som nu längtar efter frihet. Since we smashed the gang of four kommer en dag att få sin motsvarighet, som banar väg för frihet, framtidstro och blommor.