På ett amerikanskt krigsfartyg, inför våra viktigaste allierade, underkänner statsministern oppositionsledaren och därmed en framtida regering som ”olämplig”, hotar att göra det sämsta för Sverige samtidigt som hon sätter sig i djupare beroende till den politiska vilde som drivit fram problematiska eftergifter från hennes regering. Det är inte så en statsminister ska agera för landet.
Detta sker inte på grund av någon konflikt om vare sig Nato, omvärlden, synen på Rysslands krig i Ukraina utan på grund av att oppositionen i en parlamentarisk demokratis normala process har yrkat på en misstroendeomröstning mot en justitieminister som den svenska riksdagens konstitutionsutskott upprepade gånger konstaterat fara med osanning inför riksdagen och i samhällsdebatten.
Genom att välja att göra en kabinettsfråga av ett misstroende riktat mot ett av sina statsråd gör hon i alla fall i sina egna ögon ett litet problem för regeringen till ett stort problem för Sverige under medlemskapsförhandlingarna med Nato. Mellan alternativen att betrakta en misstroendeomröstning som en normal del i den parlamentariska processen – regeringen är faktiskt underordnad riksdagen även om Andersson vid andra tillfällen har sett riksdagens kontrollorgan som verktyg för att kontrollera oppositionen – och att göra en kabinettsfråga som hon menar kan skada Sverige valde hon att hota med det alternativ som är mest skadligt för Sverige.
Det är för mig obegripligt att detta inte har väckt en våg av mediefrågor kring hennes ansvarstagande som statsminister för hela landet i en period av känsliga förhandlingar med Nato och Turkiet. Det är inte nog med denna brist på ansvar. Genom kabinettsfrågan skapar hon ett ökat beroende till den politisk vilde i riksdagen som tidigare har tvingat fram för svensk utrikespolitik anmärkningsvärda eftergifter, eftergifter som nu är ett sakligt problem i diskussionerna med Turkiet.
Alltså, inför oppositionens krav som ligger inom ramen den svenska riksdagens normala regler för ansvarsutkrävande kräver statsministern istället en undergivenhet till regeringen för att inte välja att medvetet skada Sverige. Hon gör det på ett sådant sätt att det problem som hennes regering redan har med Turkiet – och då menar jag inte de orimliga krav som ställts från turkisk sida på regeringens sammansättning och utlämning av turkiska oppositionella, dem kommer Turkiet aldrig få stöd för från någon annan utan klarhet av att Sverige inte stöder terrorgrupper – nu förvärras och fördjupas. Det innebär likväl inte att den turkiska regeringen har rätt i att Sverige stöder terrorister i Sverige men försvårar en del av förhandlingsarbetet som borde vara det enkla.
Ett medvetet val av det alternativ som skadar Sverige internationellt istället för att hantera misstroendefrågan som just svensk inrikespolitik och på ett sådant sätt att Sverige får större problem. Den politiska journalistikens lamhet inför detta är obegriplig.
Istället har de valt att kritiskt granska tanken på en misstroendeomröstning som tillhör den svenska riksdagens grundlagsenliga medel för att utkräva ansvar. Morgan Johansson ansvarar inom regeringen för justitiedepartementet och för bland annat terroristfrågor och brottsbekämpning. Han har upprepade gånger förnekat problemen med växande brottslighet och samtidigt också upprepade gånger hävdat att den grova brottsligheten är knäckt. Han skyller de senaste åtta årens utveckling – och det är just de senaste åtta åren vi har haft en accelererande utveckling enligt BRÅ – på tidigare regeringar, på skattesänkningar, på påstådda besparingar för sociala insatser ,som nu senast när det gällde Stockholms stad istället var ökade utgifter, och på alla andra än sig själv. Han har upprepade gånger farit med osanning inför riksdagen och blivit kritiserad för detta av KU. Vi ser nu en snabbt ökande brottslighet i form av dödsskjutningar, avrättningar, hedersvåld, övergrepp mot kvinnor samt bränder och upplopp som polisen inte förmår hantera på grund av bristande resurser. Till övergripande del är detta en konsekvens av den politik som förts av regeringen i sin helhet med stöd av dess stödpartier. Ansvaret för den politiken ligger på regeringen i sin helhet och det är det som valet handlar om. Frågan om Morgan Johansson som justitieminister lever upp till de krav som riksdagen har rätt att kräva, vad gäller förmåga, sanningsenlighet och prioriteringar är en mer specifik fråga.
Oavsett den politiska journalistikens starka uppfattningar om att det är fel att utkräva ansvar från ett enskilt statsråd – det går igen i de mångas kommentarer – så har riksdagen enligt grundlagen den rätten och ska självfallet utöva den utan att det förkastas som uppror, kris eller illojalitet.
Föreställningen som socialdemokratiska spinnare och statsministern har gett dem att Morgan Johansson som person är avgörande viktig för medlemskapsförhandlingarna med Nato, för SÄPOS och polisens operativa arbete och en lång rad andra viktiga funktioner är en sammanblandning av det ansvar som ett statsråd har i en regering och frågan om hur regeringen styr riket. Den stor inte genom att enskilda statsråd beslutar men enskilda statsråd har ett ansvar i regeringen för de lagar som föreslås och den politik som regeringen ska föra.
Om en justitieminister efter tisdagens omröstning skulle heta Ygeman eller Strandhäll – återanvändningen är betydande inom socialdemokraterna – förändrar detta inget när det gäller polisens eller säkerhetspolisens dagliga arbete medan det långsiktiga kanske förändras till det bättre som ett led i det berömda stenvändandet. Faktum är att regeringar i hela Europa har bytt statsråd under den senaste månaden trots kriget i Ukraina. Ingen har sett det som kris utan alla har betraktat det som normal demokrati.
Om nu Magdalena Andersson förlorar omröstningen så beror konsekvenserna på hennes eget omdöme och egna val. Det har tidigare inte varit något problem för henne att sitta kvar med förlorade budgetar men att byta justitieminister är för henne otänkbart. Nu säger hon sig vilja välja ett alternativ som inte är det bästa för Sverige samtidigt som hon nästlar in sig i löften till en politisk vilde som fördjupar ett befintligt problem.
Vägen dit, hur kom detta sig, skulle kunna vara föremål för en kritisk granskning liksom konsekvenserna av de beslut hon nu har valt att fatta. Det gäller inte minst ivern att behålla en minister som så fullkomligt har misslyckats med sitt uppdrag så att Sverige ligger värst till när det gäller oförmåga bekämpa terrorister, grov kriminalitet, parallella samhällen, hedersförtryck, dödsskjutningar, sprängningar, upplopp samt hanteringen av pass.
Det är självfallet Anderssons ansvar som regeringschef men varför väljer hon att behålla en person som i sin egen kapacitet försvårar arbetet? Och varför väljer hon ett alternativ som skadar Sverige? Något bättre omdöme, mindre hämndkänsla och mer övergripande ansvar krävs av en statsminister. Inte minst i svåra tider.