På en av DN:s ledarsidor idag skriver Göran Rosenberg om Europas mångfald med utgångspunkt i det schablonmässiga perspektiv som han anser präglar amerikaner, som inte kan se och förstå den mångfald som Europa består av. Med en liten ton av europeisk bildning skriver han om de obildade stackarna på andra sidan Atlanten som knappt känner skillnaden mellan Sverige och Schweiz. Jag gillar hans reflektioner kring det virrvarr av nationer som Europa är och måste bygga på. Så är det och därför ska Europa inte byggas med likriktning.
Men jag kan inte låta bli att fundera på vilka amerikaner han tycker är värst i sin schablonartade bild av oss européer. Är det Nobelpristagarna och de andra ledande forskarna som dominerar den internationella vetenskapsvärlden som är mest skyldiga till att inte förstå vår komplicerade och finkänsliga karaktär? Eller är det företagsentreprenörerna och artisterna som mest exemplifierar den lite allmänna amerikanska dumheten?
Kanske är det eskimåerna eller indianerna i Alaska som är värst i dra oss alla över en kam? Eller är det de franskspråkiga kanadensarna i Quebec, kanske konstnärerna i Montreal? Möjligtvis är det den spansktalande befolkningen i Kalifornien som går längst i sin oförståelse av vår mångfald, om det inte är den gamla traditionsrika, och lite snobbiga kultureliten i New England? För jag tror inte att det är Washingtonborna eller den typiskt amerikanska befolkningen i Seattle som är värst.
Personligen tror jag kanske mer på mexikanerna, oavsett vilken delstat de bor i, eller de peruanska indianerna, som sämst när det gäller att förstå de spännande skillnaderna mellan danskar och svenskar och den europeiska mångfalden i sin helhet. Fast vet vi inte alla att texasborna är värst i sin inskränkthet? New Yorkborna är i och för sig rätt så arroganta i sin syn på omvärlden, det har man sett på deras kartor som utgår från Manhattan.
Ja, jag vet inte vilka som är värst när det gäller att schablonisera en hel kontinents befolkning.
Och jag vet inte varför jag inte kan låta bli att vara ironisk över en artikel som i grunden bygger på den viktiga reflektionen att vi européer inte passar in i en schablonbild som reducerar oss till ett enda folk, lite mer bildade än alla andra som vi är.
Kanske för att jag inte tror att andra passar in att bli till fördummande schabloner heller. Och det är den förenklingen som allra mest skapar illusionen att vägen till ett enat och integrerat Europa går över att vi alla blir mer lika. Det är vi inte, inte ens i vårt eget land. Inte ens i USA och än mindre i Amerika. Integrationens värde är att vi förenar mångfalden.