Olle Wästberg
Plötsligt nåddes vi av beskedet att Olle Wästberg har gått bort. Bara för några veckor sedan stod han på Norrmalmstorg på Måndagsmötet för att ge sitt stöd till frihet och rätt. Och någon vecka innan hade han på det Måndagsmötet bett att få framföra några ord, kanske för att han, denne man som gjort mer än de allra flesta, efter några sommarveckors välbehövlig vistelse på sitt Fårö kände att han inte gjort tillräckligt. Hans budskap var hur viktigt det var att möta upp på Måndagsmötena, att visa sitt stöd för Ukraina, att stå upp mot aggressionen och det brutala våldet. Att stå upp för frihet och rätt.
Kanske var det så att han visste med sig att det var nu han behövde säga det som ett budskap till oss alla. Och att han nu ville lämna det beskedet efter sig; att man måste stå upp för frihet och rätt. Hans ord, när jag tänker på dem nu, var som en påminnelse till sig själv och till alla oss andra om den uppgift som han under hela sin politiska levnad tagit sig för. Att stå upp för friheten, att värna rätten och att aldrig låta mörkret skymma det ljus som skapar mänsklig utveckling och glädje.
Han gjorde det med intellektuell klarhet och briljans, när han avslöjade det som i det fördolda kunde hota det fria samhället och internationell rätt. Det gällde när han en gång avslöjade Tellub-affären som syftade till att i Sverige utbilda den libyska diktaturens militär i hemliga operationer. Det gällde när han lyfte fram i klarhet varför marknadsekonomi och mångfald är avgörande för ett levande samhälle. Han kunde förklara den fria pressens avgörande betydelse för det öppna samhället, inte det inte handlar om den enskilda tidningen eller kanalen utan om dem alla, om helheten och mångfalden som bygger på att ingen anses ha monopol på att avgöra vad som är det sanna eller upplysta. Det är mångfalden som skapar ljuset.
Vi tillhörde olika politiska partier, och hade kanske därför ibland olika uppfattningar om politikens omedelbara vägval, men stod på samma grund när det gäller politikens långsiktiga behov av liberala värden och visioner.
Alltid intresserad som en student, alltid seriös som en beslutsfattare, alltid vänlig som kollega och kamrat, alltid en generös medmänniska – han hjälpte människor – och alltid påläst som en professor av bästa slag. Och alltid förmögen att formulera det som måste förstås, det kunde handla om livsglädjen i att hitta den rätta restaurangen i New York men framförallt glädjen i att stå för det som är det allvarliga och viktiga. En upplysningsperson. Just därför aldrig med attityden gentemot andra att han stod för det enda rätta men med vissheten att han stod för sina värderingar.
Han hade många befattningar och positioner i svensk politik. Men framförallt var han Olle Wästberg. Som sådan kan han inte ersättas. Och han hade behövts nu, när Rysslands krig i Ukraina fortgår och Hamas barbariska attacker har utlöst ännu en krig, som båda sätter fokus på vårt ansvar att stå upp för frihet, rätt och demokrati. Desto viktigare vi bär med oss hans ord från Måndagsmötet i september; om vikten av att stå upp för frihet och rätt. Det var det han gjorde. Tankarna går till hans familj.