Sverige tillhörde under hela den ekonomiska krisen ett av de få länder som klarade eurozonens krav på budgetunderskott och statsskuld. Det svenska budgetunderskottet höll sig väl inom ramarna för vad som är det tillåtna och statsskulden sjönk under alliansperioden. Under lågkonjunktur och kris är det meningen att man ska ha underskott, det är därför man ska ha överskott i högkonjunktur.
Lågkonjunkturens underskott beror framförallt på ökade kostnader för arbetslöshet och minskade skatteintäkter, samtidigt som andra utgifter för till exempel skola, forskning eller sjukvård inte behöver förändras så länge man har stabila offentliga finanser. Under alliansperioden ökade också utgifterna för offentlig välfärd kraftigt, istället för att som i flertalet andra länder i Europa minska.
När Stefan Löfven i partiledardebatten i går hävdade att han tog över misskötta statsfinanser och ett stort underskott från de borgerliga är det inte sant.
För det första så bygger hela den svenska budgetlagstiftningen på att underskott och överskott balanseras mellan lågkonjunktur och högkonjunktur. Det är konjunkturen som ger minus eller plus så länge vi har välskötta statsfinanser. Så ska det vara. Annars, skulle en regering dra åt ekonomin i lågkonjunktur och skapa ännu större arbetslöshet.
För det andra var underskottet på väg att försvinna under alliansens sista år. Precis som det ska vara med välskötta statsfinanser. När lågkonjunkturen, och i det här fallet krisen, lämnas bakom sig, kommer fler i sysselsättning – Sverige slog rekord i Europa i andelen sysselsatta – och skatterna ökar samtidigt som utgifterna för arbetslöshet minskar.
Från 2009 minskade underskottet för att 2016 vara ett överskott. Det var alliansbudgetens sista resultat, för som bekant inleddes regeringen Löfven med ett ytterligare framgångsrikt alliansbudgetår. Ett siffermässigt undantag i bokföringen finns 2013 eftersom Riksbanken då lånade 100 miljarder för att förstärka valutareserven, något som inte påverkade de offentliga finanserna egentligen annat än att underskottet för staten ökade. Men pengarna fanns ju kvar i valutareserven.
Så för det tredje övertog Stefan Löfven inte ett underskott utan en ekonomi som var på väg mot överskott, så som det ska vara. Han tog över vad som anses vara en av Europas mest välskötta ekonomier. Nu använder han högkonjunkturens inkomster till att öka utgifterna vilket kommer att slå hårt mot de offentliga finanserna i nästa högkonjunktur, samtidigt som arbetslösheten bland nytillkomna på den svenska arbetsmarknaden biter sig fast.
Men, viktigt nog för synen på Löfvens argument. Han övertog inte ett underskott. Han övertog en ekonomi vars offentliga finanser hade varit i underskott inom ramen för de regler som gäller för välskötta ekonomier. Och han väljer att missleda svenska folket om detta. Det är djupt ohederligt.