Miljöpartiets sammanbrott som politiskt parti är också ett regeringspartis sammanbrott. Språkrörens förhoppningar om ett förstärkt mandat för den förda politiken understryker Miljöpartiets problem.
Sammanbrottet kring identitetspolitiken och den värderingsförskjutning det innebär har förenats med en ohämmad aktivism inom i stort sett alla områden. Miljöpartiets krav, löften eller vad man vill kalla det är en funktion av de som har krävt mest och som minst har velat ta hänsyn till verkligheten.
Bromma kan läggas ner utan några konsekvenser! Det är ändå bara vita heterosexuella medelålders män som flyger därifrån, trodde Romson, som om dessa inte borde flyga. En nedläggning skulle därför inte innebära några problem utan bara ge nya bostäder och hundratusentals nya jobb.
Kärnkraften kan läggas ner utan några konsekvenser! Tvärtom skulle det ge en framväxt av ny energiproduktion som inte finns i andra delar av världen, ge Sverige ledarskap och nya jobb! Som om en avveckling är en investering i sig själv som frigör pengar och som frikopplar Sverige från forskning världen över.
CO2 utsläppen skulle i hela EU minskas, inte med minst 40 % till 2030, plus ytterligare 10 % genom internationellt stöd, som vi moderater sa, inte med 50 % som Socialdemokraterna sa utan med 60 %!
Det var inget problem med att stänga ner industriell verksamhet och den energiproduktion som dominerar i flertalet av Europas länder. (Sverige är ett undantag eftersom vi i strid med Miljöpartiets vilja har kärnkraft och en utbyggd vattenkraft som gör att vi nästan inte har någon fossilbaserad elproduktion alls)
Det tog bara några veckor efter regeringsskiftet så hade S och MP lagt sig under moderaternas politiska krav, som hade kunnat nå längre, eftersom regeringen då hade kommit till insikt att de egna kraven var kontraproduktiva eftersom de utan realism saknade trovärdighet och inte skulle kunna leda till en europeisk linje.
Kolanvändningen skulle stoppas, inte bara i Sverige där vi trots MP har kärnkraft istället för gas och knappt använder kol utan också genom att Vattenfall skulle stänga kolgruvor i andra länder och ta kommandot över deras miljö- och energipolitik. Att Vattenfalls investeringar därmed skulle bli värdelösa och utarma möjligheten att utveckla ny teknologi påverkade inte Miljöpartisternas trosvisshet.
Förbifarten kring Stockholm skulle stoppas utan hänsyn till vad som sker med trafiken, transporterna, näringslivet och människorna i en ekonomi där ett fungerande transportsystem är avgörande.
Försvaret skulle nedrustas och ersättas med dialog och fredskårister. Hemvändande ISIS-terrorister skulle kompenseras med jobb och bostäder.
När den miljöpartistiska politiken nu havererar mot verkligheten beror den inte på löftesbrott utan på att verkligheten gör dem omöjliga. Miljöpartisterna hade säkerligen själva varit beredda på att genomföra dem. Haveriet beror på att Miljöpartisterna så länge fick ställa ut vilka löften som helst så länge de ytligt sett övertrumfade verkligheten.
För mig är det obegripligt att löften och påstående som saknade täckning kom att bli en måttstock för journalistisk granskning av andra partier snarare än en utgångspunkt för en kritisk granskning av partiet självt.
Med stöd av sin motsvarighet Vänsterpartiet, som aldrig lyckas göra upp med sitt kommunistiska förflutna, bildar de Sveriges regering. Det är därför fortfarande aktivistkraven och dogmatiken som styr regeringspolitiken istället för verklighetens krav och möjligheter. En del av kraven må ha stupat mot verklighetens hårda klippor men löftena och politiken är desamma. Så bör inte Sverige styras i en tid då demokrati och välstånd utmanas.