I dag till Strasbourg och en vecka där blickarna är riktade mot Europeiska unionens förmåga att klara de utmaningar vi står inför. Dominerande fråga blir självfallet den flyktingvåg som skapat en verklighet långt bortom den normala invandrings- och flyktingpolitiska debatten.
Men lika viktig blir frågorna om läget i Mellersta Östern och ISIS terror mot alla, syriske diktatorn Bashar al-Assads terror mot det syriska folket och hur den krigföring som mördar människor ska kunna få ett slut. Och så kommer det handla om Rysslands krig mot Ukraina, Greklands ekonomi i fritt fall och den fortsatta kris- och återhämtningspolitiken. Det är en vad meteorologerna kallar ”perfekt storm” som nu sätter europeisk beslutsförmåga på prov.
Lägg till detta alla dem som i varje problem Europa möter ser samarbetet som orsaken istället för en möjlighet till gemensamt agerande och som hellre vill skapa murar och motsättningar än överbrygga och samarbeta över gränser. De har inte denna uppfattning för att de har någon lösning på något av problemen utan bara för att de känner en motvilja mot att ta itu med dem och tror att man genom att säga nej till allt undviker dem.
Den viktigaste utmaningen nu handlar om att hålla samman EU, att hålla samman om viljan att fatta de beslut som verkligheten kräver. Från gång till gång slås jag av hur många som hellre vill välja de interna konflikterna och motsättningarna än att samla unionens förmåga till gemensamma beslut. Men en union som nu skulle slitas sönder av att utesluta och bestraffa kommer inte kunna hantera vare sig Ryssland, miljöfrågorna, den ekonomiska utmaningen eller flyktingkatastrofen. Det kan vi därmed om vi kan forma en agenda som är gemensam och som av sin egen kraft sätter de många olika beslutsfattarna under pressen att fatta nödvändiga och självklara beslut.
Igår debatterade jag flyktingvågen och de utmaningar den ställer med Miljöpartiets Peter Eriksson. Intressant nog var vi helt överens om nödvändigheten av att EU formar en gemensam utrikespolitik som adresserar roten till de tragedier flyktingar flyr ifrån i Syrien och Irak. Men lika viktigt är det, hävdade jag, att vi inte gör utpekandet av enskilda medlemsstater till huvudsak i de svårigheter vi nu möter och som hinder för den politik som nu behövs. Det är nämligen många som när det gäller flyktingfrågorna gör för lite och som flyr ansvar.
Grekland med sin milt talat bristfälliga flyktingmottagning, Rumänien med sin icke-existerande mottagning och en politik som driver romer på flykt ut i övriga EU, Slovakien som bara vill ta emot några flyktingar under förutsättning de är kristna, Ungerns premiärminister Viktor Orban har på ett oacceptabelt sätt gjort både politik och retorik av det EU-fientliga och misstron mot flyktingar, Frankrike och Italien som har en låg asylmottagning och som tar emot få relativt sin befolkning samt Spanien och Polen som överlåter problemen till andra. Det är dessa stora länder som är avgörande för hur vi sammantaget kan lyckas. I denna situation måste vi kunna dra gränser för vad som är acceptabelt utan att stenkastning mot regeringar vi ogillar eller dem vars politik vi inte delar dominerar samarbetet.
Om det blir stenkastningen och institutionella konflikter som dominerar förlorar vi den beslutskraft vi nu behöver mer än någonsin, inte bara vad gäller flyktingtragedin. Vi kan däremot förstärka den om vi kan lyfta perspektiven till det större som förenar och tvingar de senfärdiga och skeptiska att stå upp för Europas värden.