Sverige bör vara att lita på både vad gäller avtal och vad gäller våra budskap om mänskliga fri- och rättigheter. Avtal bör respekteras om inget nytt förändrar avtalets förutsättningar. Det gäller med all världens länder.
Om man likväl sa säga upp ett avtal ska det ske i en form som väcker respekt för konsekvens och tydlighet, inte som ett resultat av en inre maktstrid förenad med en vilja att övertrumfa i ord den kritik som andra fört fram.
Man ska säga upp avtalet, om man nu ska göra det, i en form som präglas av respekt för den andra parten, inte förakt.
Nu präglas plötsligt svensk utrikespolitik av att regeringens företrädare inte ens vill eller kan säga vad som är en diktatur, inte ens när den som i Kinas fall formellt sett enligt landets lagar är en diktatur.
Vågar man inte tala om vad som är diktatur blir det också svårt att tala om vad som är demokrati. Där har den rödgröna regeringen satt sig.
Det man säger om Saudiarabien kan i enkel form översättas gentemot den ryska regimen som att man högaktar Putins vilja att värna det egentliga Moder Ryssland och den ryskortodoxa kyrkans traditioner för det ryska folket, som att den kinesiska regimen ska visas respekt för att man företräder Mittens Rike och tusen år av civilisation. Saken är att varje diktatur företräder sig själv och bara sig själv.
Friheten och demokratin är Sveriges främsta värden och de måste vi kunna stå upp för och försvara. Inte tvärtom.
Den ogenomtänkta symbolpolitiken har nu lett till att Sverige blivit ett land som inte vågar tala om diktatur. På den vägen har Sverige förlorat exportinkomster och jobb samt inflytande. Från den demonstrativa politikens fördömanden till den lågmälda politikens försonlighet.
I stället för att konsekvent och tydligt kritisera övergrepp och förtryck bugar man nu inför länder som symboliserar mänskligt förtryck. Det vinner både Saudiarabiens och Kinas regimer på. De förtryckta förlorar en röst för att värna deras rätt.
Gunnar Hökmark