Medan riksdagen öppnar upp för den nya mandatperioden, med upprop i dag måndag och högtidligt öppnande på tisdag, börjar i Europaparlamentet utfrågningarna av de föreslagna kommissionärerna. I dag är det bland annat Cecilia Malmström som utfrågas inför sin post som handelskommissionär, en av de viktigare denna mandatperiod med tanke på EU-avtalet med USA om investeringar och handel, samt Gunther Oettinger med ansvar för IT.
EU-kommissionen är inte och ska enligt min mening inte vara en regering. Den är den verkställande institutionen i en struktur där parlament och råd (det vill säga regeringarnas företrädare) är lagstiftande och där domstolen prövar att beslut håller sig inom fördraget och dömer i frågor som gäller eventuella konflikter mot europeisk lag.
Mitt krav på de kandidater som nu ska förhöras i parlamentets olika utskott är att de har en bakgrund som gör att de kan agera oväldigt och oberoende, att de har en kompetens och förmåga att agera inom det område de ska svara för samt att de kan företräda hela Europa. De ska vara en blandad skara av företrädare från sina olika länder och motsvara den politiska inriktning som präglar EU.
Det är därför inte deras politiska uppfattning som ska prövas. Det är medlemsstaternas rätt att utse de kommissionärer de vill nominera. Men det finns likväl två politiska bekymmer. Det ena är den italienska kandidaten till utrikeskommissionär som Europeiska rådet har föreslagit som Hög representant för den europeiska utrikespolitiken.
Federica Mogherini har i sin tidigare verksamhet, bland annat som utrikesminister men också som företrädare för det italienska socialistpartiet visat en inställning till regimen Putin och dagens Ryssland som inte är förenlig med den politik som EU har och de krav som nu måste ställas på Ryssland.
Den tidigare franske finansministern Pierre Moscovici lyckades under sin tid som finansminister under president Hollande vare sig visa att han kunde övertyga den franska regeringen om att följa stabilitetspakten och heller inte att han själv respekterar dess regelsystem. Att han som kommissionär ska ansvara för detta regelsystem och företräda eurozonen är problematiskt.
Värt att notera är att socialistgruppen verkar ha mycket större förståelse för Moscovici som i sin egenskap av finansminister agerade i strid med de lagar och regler han nu ska upprätthålla än de före detta statsministrar – Finlands Katainen och Lettlands Dombrovskis – som respekterade regelsystemet och som förde sina länder ut ur den akuta ekonomiska krisen.
Framgång när det gäller ekonomisk politik och när det gäller att värna stabilitetspakten verkar för socialistgruppen vara mer allvarligt än bakslag och misslyckanden när det gäller ekonomisk politik, om den har varit socialistisk vill säga.
Till detta kommer frågor som ska klargöras att kandidaterna står fria från andra intressen, att man har ett förflutet som gör en trovärdig och att man respekterar det gemensamma europeiska ansvaret. Det finns en del sådana frågetecken som måste rätas ut, inte minst när det gäller Sloveniens kandidat.
Och det kommer givetvis resas synpunkter mot enskilda kommissionärer för att de kommer från det land de kommer ifrån eller för att de har politiska uppfattningar som ogillas av olika politiska grupper.
Men då handlar det om en kritik som ytterst underminerar EU-systemet, för om inte den enskilda medlemsstaten får utse sin kommissionär, under förutsättning att vederbörande har förmåga att fullgöra sitt uppdrag, rubbas inte bara maktbalansen inom EU, då ifrågasätts också medlemsstaternas roll i hur unionen ska styras. Den vägen hamnar man i en parlamentarism som innebär politisk centralism istället för den maktbalans vi i dag har, där medlemsstaterna är en självklar del i beslutsfattandet och i hur EU styrs.
Kommissionen ska vara en kompetent del av den maktbalans som ger EU stabilitet och förändringsförmåga.