Veckan har präglats av Sverigedemokraternas olika skandaler som egentligen inte är några skandaler utan just ett uttryck för ett parti som definieras av att man tycker illa om människor som kommer från någon annanstans. Om det är utgångspunkten för flyktingpolitik, invandringspolitik och allt annat så präglar det också hur man uppför sig gentemot andra människor.
Det påminner om när de mer främlingsfientliga små grupperingarna i Europaparlamentet förra mandatperioden skulle organisera sig i en gemensam partigrupp. Den sprack till slut eftersom den gemensamma nämnaren var rätt destruktiv i det sammanhanget, nämligen att man präglades av att man kände motvilja mot utlänningar.
Och då är det inte lätt att samla alla dessa utlänningar i en gemensam grupp, tragikomiskt som det är över mänsklig inskränkthet. Så den främlingsfientliga gruppen sprack till slut på grund av sin främlingsfientlighet. Den gemensamma nämnaren var samtidigt den allra mest splittrande.
Därför är målet om nolltolerans gentemot rasism ett moment 22 för ett parti som bygger på nolltolerans mot andra. Nolltoleransen mot andra människor gör det milt talat svårt med nolltolerans mot dem i partiet som brister i tolerans mot andra människor. Vore det inte tragiskt vore det värt att skrattas åt.