Libyens diktatur Gadaffi sa i sitt bunkertal att han skulle kämpa till döden. Och det är mycket möjligt att han får rätt. Av samma skäl som den libyska regimen varit en brutal diktatur är risken stor att dess fall kommer att bli brutalt, skriver Gunnar Hökmark, EU-parlamentariker (M).
Libyens diktatur Gadaffi sa i sitt bunkertal att han skulle kämpa till döden. Och det är mycket möjligt att han får rätt. Till skillnad från andra arabiska regimer har den libyska diktaturen inte ens försökt att möta demonstrationerna med mjukare retorik eller löften om reformer. Tvärtom har Gadaffi både i ord och gärning uttryckt att de som är emot honom ska dödas. Det är ett vansinne som nu kommer till uttryck men som inte varit okänt tidigare. Han har under lång tid varit en av arabvärldens mer bisarrra ledare.
Den brutalitet som han och en snabbt krympande krets av anhängare försöker hålla sig vid makten med är heller inte ny för Libyen. Det är snarare omvärldens betraktare som har betraktat mannen som bor i tält inne i Bryssel, håller timslånga anföranden och omger sig med en kvinnlig livvaktsstyrka som ett charmigt inslag från beduinvärlden. Det överseende som trots allt mött Gadaffi har sina rötter i gamla rester av fördomar från det vi kan kalla den vite mannens värld.
Intressant nog är det bland den svenska vänstern som förståelsen för förtrycket har varit som störst, åtminstone så länge det doldes under slagord om socialistisk revolution. För de delar av den svenska vänstern som i demokratin Israel ser det största problemet i Mellersta Östern har det varit desto lättare att ursäkta en regim som har predikat hat. Och eftersom vänstern i Sverige har hävdat att demokratin var en diktatur har det varit lätt att se folkkommittéernas Libyen som en slags arabisk demokrati. Vi ska inte tvinga på dem vår demokrati, har man sagt, och låtit diktatorn tvinga på libyerna sin diktatur. I kolonialistiskt manér har grymhet, konstigheter och galenskaper ursäktats med att det är så de är de där araberna eller beduinerna.
De som tidigare har flytt, de som nu demonstrerar och som nu blir mördade håller inte med om den bilden. Det gör heller inte vi som anser att demokrati är ett universellt värde till för att värna om människans rätt och frihet.
En regim som så totalt har präglats av brutalitet kan knappast falla utan att den själv går i döden. På det viset är Gadaffis testamente ett betyg över den egna diktaturen. Till för honom och försvarad in i döden av honom. Och så har regimen fungerar under årtionden, då och då försvarad av vetgiriga vänsterintellektuella som blivit imponerade av en befängd ideologi och socialistisk retorik och ursäktad av dem som tror samarbete är pragmatism.
Libyen har varit ett av de få länder som har beslagits med att tillämpa statsterrorism genom att spränga hundratals passagerare i ett flygplan. Libyen har varit ett hänsynslöst land som tagit utländska medborgare som gisslan och hotat världen med att fängsla eller avrätta dem. De som trots allt har velat se en grön socialistisk dröm i detta blir nu lika besvikna som när muren föll. Inte för att förtrycket är nytt för dem eller för andra utan för att det är så uppenbart för alla.
Vad händer nu? Av samma skäl som den libyska regimen varit en brutal diktatur är risken stor att dess fall kommer att bli brutalt. Det ser vi redan nu när spekulationerna om antalet dödsoffer handlar om tusental. Men en totalitär diktatur kan inte vara totalitär lite grann. När dess maktbaser krymper ökar också dess motståndares makt. Det som är förlorat för Gadaffi kommer han inte att återvinna. Och det han än så länge kontrollerar kommer han att förlora eftersom hans växande antal motståndare inte kommer tolerera att han sitter kvar i en del av landet.
Det är inte lätt för en diktator som i det internationella samfundets ögon gjort sig till massmördare att fly någonstans. Kanske kan han utkämpa en utdragen försvarskamp till priset av många fler civila döda eller så leder kampen nu honom in i döden. Men det blir då i ett samhälle där våldets krafter redan har satt sina spår och där hämnd säkerligen kommer att utkrävas.
Det blir inte lätt för afrikanska eller asiatiska utlänningar, ej heller för europeiska eller amerikanska. Det handlar om stora flyktingtal bara där och det är till Europa de kommer att fly om det inte snabbt finns någon trygghet att finna i Libyen. Och så är det för alla på den förlorande sidan. Det är även det stora tal. Och så har vi alla de vanliga människor som vill fly eftersom de inte vill leva i ett rättslöst tillstånd som mer eller mindre liknar inbördeskrig.
Vad kan Europa göra? Fredsbevarande trupper från andra delar av Afrika saknar nog trovärdighet efter att Gadaffi använt sig av afrikanska legosoldater för att mörda demonstranter. Arabvärlden har nog fullt upp med sina problem. Och det finns nog inte något större utrymme för europeiska fredsbevarande förband.
Den viktiga uppgiften nu måste vara att bidra till och stödja en koalition av motståndets grupper, som i sin tur kan få internationell hjälp för att forma en stabilitet och fungerande ekonomi. Lyckas inte det riskerar vi ett land i fortsatt fall, där extrema krafter kommer göra sitt yttersta för att vinna makten och där vi kommer att se människor fly i en skala som vi inte sett på mycket länge