Det som en gång kom till uttryck genom demonstrationer på Norrmalmstorg i stödet för balternas frihet måste vi nu på andra sätt kommunicera till demokratins vänner och diktaturens krafter. Arabvärlden förtjänar lika mycket demokrati som vi. Och vår säkerhet ligger i utvecklingen av demokratin i denna del av världen, inte av nya kolleger till den iranska regimen hur stabilt deras förtryck än kan bli. Vi får inte låta dagens revolutioner kidnappas av demokratins fiender som en gång i Ryssland, Kina och Iran. Det är balternas och central-européernas väg vi ska bidra till.
I början var den ryska revolutionen på väg mot en parlamentarisk demokrati men bolsjevikerna tog över. Resultatet blev 70 år av skräckvälde. Den kinesiska republikanska revolutionen 1911 ledde till en inre maktkamp och japansk intervention och till slut det kommunistiska maktövertagandet över hela landet 1949. Den iranska revolutionen 1979 var ett uppror mot en diktatur med löftet om folkstyre men blev till ett skräckvälde under religiös förklädnad.
På samma sätt som Sovjet var ett hot mot sina egna och mot sin omvärld är Iran det idag. Dagens Kina är visserligen efter decennier av marknadsekonomiska reformer inom ramen för partidiktaturen en av världens största diktaturer men tveklöst också världens mäktigaste diktatur med konsekvenser både för de egna medborgarna och för omvärlden.
Och för alla dessa diktaturer har det gällt att omvärlden har kommit att betrakta diktaturen som något självklart och omöjligt att ifrågasätta. När vi en gång ställde kravet på fria och demokratiska val i Central- och Östeuropa avfärdades det av socialdemokratin med att det var ett återfall i det kalla krigets korstågsfararmentalitet och med politiken för en gemensam säkerhet, med diktaturerna i öst.
I läroböckerna beskrevs ”folkdemokratin” i dessa länder som att människorna hade valt ett annat system än vårt. Det kinesiska samhället har återkommande hyllats för sin stabilitet och för sina ekonomiska framgångar men alldeles för lite mött kritik för den människosyn som bär upp landet och som också präglar politiken mot andra delar av världen. Det är inte kraven på demokrati och mänskliga fri- och rättigheter som präglar europeisk politik gentemot Kina, däremot är det det det egna samhällssystemets idéer som präglar Kinas politik mot omvärlden, må det vara Afrika eller Europas skuldtyngda regimer. En diktatur tänker som en diktatur och inte som en demokrati.
Den muslimska världens diktaturer har kunnat leva i samma slags skugga som följer av att alldeles för många har betraktat förtrycket som en del av arabvärldens normala samhällskultur och som en tradition. Ibland har synen på förtrycket till och med präglats av vårt behov av att visa religiös tolerans. Förtryck med islam som argument har fått både präster i svenska kyrkan och den svenska vänstern att avfärda krav på demokrati och mänskliga rättigheter med intolerans mot Islam, som om det är tolerans och respekt att hävda att islamsk tro förutsätter förtryck av muslimer.
Ytterst har denna syn byggt på en omedveten rasism som helt enkelt utgått från att demokrati och mänskliga rättigheter inte är något för araber och att förtryck av muslimer inte är så allvarligt så länge de förtrycker sig själva. Den svenska vänstern har sällan sett dessa de mest brutala diktaturer i världen som något att demonstrera mot, än mindre har man sett det som angeläget att stödja de förtryckta. Tvärtom har ofta krav på demokrati i dessa länder avfärdats som en slags ny kolonialism där demokratin ska exporteras från oss till dem, utan hänsyn till att de har ”valt” en annan väg.
Den svenska vänstern och kyrkan i Sverige har snarare fokuserat sin kritik och mot regionens enda demokrati än mot dem som har eliminerat rösträtt, tryckfrihet och yttrandefrihet. Det är Israel som har ifrågasatts. Slår man orden Iran och Israel på den svenska kyrkans hemsida dominerar uttalanden mot Israel medan Iran ibland dyker upp som ett mål för hjälpinsatser vid katastrofer eller som förklaring till gamla historiska skeenden.
Den demokratiska världen, inklusive EU, har försummat sin plikt att medverka till en strategi för demokrati i Mellersta Östern. Det är dubbelt beklagligt eftersom det varit en förlust för demokratin som sådan men också ett tillkortakommande för den fredsprocess som hade vunnit på fler demokratier i Mellersta Östern.
Det har funnits en likgiltighet för demokratin i Mellersta Östern, som i praktiken har ursäktat eller legitimerat förtryckarregimer och samtidigt underminerat demokratins ställning i dessa samhällen. När kritiken har riktats mot det demokratiska landet snarare än mot diktaturerna har det inte hjälpt demokratins sak.
Nu har plötsligt den så kallade arabiska gatan exploderat. En regim har redan fallit, och vi vet inte vart landet är på väg. En annan regim, den egyptiska, står och faller. Det intressanta är att de krav som demonstrationerna bygger på är långt borta från den Mellersta Östern debatt som så många i Europa har trott också definierade de arabiska folkens politiska känslor och krav. Demonstrationerna har inte handlat om Israel eller islamism. De har handlat om precis de reformer, politiska och ekonomiska, som så många på förhand har uteslutit som intressanta för araber och muslimer.
Det som nu visar sig är det självklara, nämligen att människor med muslimsk tro också vill kunna yttra sig fritt, de vill kunna välja sina regeringar och de vill kunna utveckla sina samhällen utan korruption och despotism. Förvånade kan bara de bli som trott att araber eller muslimer inte är som andra människor eller har ett annat människovärde. Omedvetet är det många som fallit i den fällan.
Nu ser vi konsekvenserna av årtionden med tystnad kring demokratins krav. I Tunisien finns det en mycket liten opposition som bygger på demokratin som idé. De krafter som har kunnat utvecklas och växa sig starka under förtrycket är andra, inte minst islamistiska grupperingar som det Muslimska brödraskapet.
I Egypten är det svårt att se starka demokratiska eller frihetliga krafter. Snarare har förtryckets motsättningar stimulerat motsättningar baserade på religion och extremism, och än en gång det muslimska brödraskapet.
I Libanon ser vi hur Hizbollah, en totalitär rörelse och en arm av Iran, får landets demokrati att falla sönder och samman. Det är värt att notera hur lite våra media har rapporterat om dessa demokratins fiender.
Nu måste politiken bli tydlig.
För det första måste Europa, liksom USA, ställa krav på politiska och ekonomiska reformer som tryggar både rätten att uttrycka sig och möjligheten till nytt företagande och arbete.
För det andra måste kraven på respekt för mänskliga fri- och rättigheter nu formuleras så tydligt att de blir till en begränsning för regimerna och ett stöd för dem som nu vill låta en fredlig utveckling växa fram på demokratiska villkor.
För det tredje måste vi i den svenska och europeiska debatten göra slut med föreställningen om att muslimer är vana vid eller kan tolerera förtryckt på ett annat sätt än vi själva.
För det fjärde måste vi bejaka handel och investeringar som bidrar till att göra dessa samhällen mer stabila och mångfaldiga och som ger den nya medelklassen en möjlighet att tro på en bättre framtid med välstånd och frihet.
För det femte måste vi i alla internationella fora skärpa kritiken och dra gränserna mot diktaturer som den iranska, den saudiska eller den syriska. Tron på en gemensam säkerhet med diktaturer är en illusion. De som trodde den fanns med den tunisiska eller egyptiska har i dagarna fått se motsatsen. Det värsta som nu kan hända är nya regimer i dessa länder som följer en islamistisk inriktning präglad av diktatur och religionens överhöghet istället för demokratin. Det riskerar föra hela regionen tillbaka 30 år i tiden vad gäller fredsprocess och utveckling.
Det bästa som kan hända är att trycket på de nuvarande regimerna skärps så att de genomför reformer och att demokratiska krafter får det stöd och den uppmärksamhet från den demokratiska värden som de förtjänar så att vi på det viset ökar deras utrymme och möjligheter.
Det som en gång kom till uttryck genom demonstrationer på Norrmalmstorg i stödet för balternas frihet måste vi nu på andra sätt kommunicera till demokratins vänner och diktaturens krafter. Arabvärlden förtjänar lika mycket demokrati som vi. Och vår säkerhet ligger i utvecklingen av demokratin i denna del av världen, inte av nya kolleger till den iranska regimen hur stabilt deras förtryck än kan bli.
Vi får inte låta dagens revolutioner kidnappas av demokratins fiender som en gång i Ryssland, Kina och Iran. Det är balternas och central-européernas väg vi ska bidra till.