Vad säger de som använt Goldstone-rapporten som argument för väpnat våld mot en demokrati när Goldstone nu själv konstaterar att rapportens misstankar saknade grund, skriver Gunnar Hökmark.
I dag samlas samfundet Sverige-Israel i Jönköping till sitt årsmöte. Det finns en förenande och gemensam nämnare med alla som kommer dit från olika delar av landet. De anser att staten Israel har en rätt att leva och utvecklas som alla andra fria stater under respekt och i fred med sina grannar. Det är inget orimligt krav.
Men det är likväl inte självklart. Det finns alltför många även i den svenska debatten som föredrar att demonisera Israel och se mellan fingrarna med det hat som möter en av världssamfundets självständiga och demokratiska stater. De som hatar Israel har genom åren ursäktat det brutala förtrycket i Mellersta Österns diktaturer. Demokratin är i deras ögon en större fiende. De som värnar staten Israels rätt att existera kallas ”Israel-lobby” med det underförstådda budskapet att det är något illegitimt med staten Israel.
För mig som vän till Israel handlar det inte om att försvara den israeliska regeringens politik utan om att värna en demokratisk regim. Den israeliska bosättningspolitiken anser jag motverkar fredssträvanden och jag oroar mig för att vissa motsätter sig den tolerans och öppenhet som präglat det israeliska samhällets utveckling. Men det förändrar inte det faktum att demokratin alltid är värd att värna. Man kan ifrågasätta en demokratis politik, det är demokratins själ, men inte demokratin.
Det finns ett existentiellt hot mot Israel. Det hotet kräver ett ultimativt ansvar som jag menar berör oss alla. Där demokratin hotas med terror och ytterst krig och utplåning kan vi inte stå neutrala. Det är inte för mycket demokrati som präglar Mellersta Östern. Den grundläggande konflikten i regionen är en konflikt mellan demokratins krafter och i dag övermäktiga krafter som saknar respekt för mänskliga fri- och rättigheter. Demokratins fiender i Iran, i Saudiarabien och bland de terrororganisationer som verkar för hat och för sharialagstiftning som överordnad demokratins och rättstatens regler.
Mitt stöd för Israel sker inte på bekostnad av någon annan än alla de som öppet förespråkar förtryck och diktatur. Men mitt stöd för demokratin i Israel gäller lika mycket demokrati för palestinier, i en egen stat, för iranier, egypter, syrier och tunisier, för att inte nämna libyer och saudier och alla andra som lever i Mellersta Österns mer eller mindre medeltida skräckvälden.
De som hatar Israel gör det inte till förmån för araber och muslimer utan till förmån för hatets krafter i dessa länder. Den lobby av diktaturvänner som genom årens lopp har skrivit hyllningsartiklar till diktaturer och terrororganisationer, debattörer som Gardell, Gahrton och Guillou, har aldrig bekymrat sig för de förtrycktas demokrati, bara över de politiska organisationer som styr på Västbanken och i Gaza. Denna förtryckarlobby har hellre utmålat den enda demokratiska staten som en diktatur än kritiserat diktaturer som under årtionden mördat för att härska.
Med Goldstone-rapporten tog de som sin utgångspunkt att Israel skulle möta samma militära insatser som de nu motvilligt erkänt behövs mot Gadaffi. Den israeliska demokratin är i deras ögon likvärdig med Gadaffis diktatur. Så har Jan Guillou skrivit och så har Palestinagruppernas ordförande Gahrton agerat. Bättre än så kan de inte skilja mellan demokrati och diktatur.
Men vad säger de som använt Goldstone-rapporten som argument för väpnat våld mot en demokrati när Goldstone nu själv konstaterar att rapportens misstankar saknade grund; att Israel inte utövade avsiktigt våld mot civila i Gaza, att Hamas medvetet använde civila som sköldar och att FN:s råd för mänskliga fri- och rättigheter egentligen bara ville anklaga Israel? De har inte sagt något.
Det är dags för förtryckarlobbyn att ge besked om varför de okritiskt accepterar krav och uppfattningar från ett FN-organ som domineras av diktaturer som utslag för demokrati och omtanke om mänskliga fri- och rättigheter? Varför attackerar de aldrig diktaturerna och hatet, varför fördömer de inte totalitära rörelser och regimer som drabbar miljoner och åter miljoner? Hur kan förtryckarlobbyn förklara att de hellre har beundrat diktaturerna än fördömt dem?