Dick Erixon skriver på sin blogg om den så kallade finansiella transaktionsskatten, eller Tobinskatten, och undrar varför parlamentet röstade för en sådan skatt, bland annat med hänvisning till ett inlägg som jag höll i debatten där jag redovisade skälen för att vara emot. Svaret på frågan är att parlamentet inte röstade för något införande av denna skatt. Däremot röstade man för att kommissionen innan diskussionen går vidare på det spår som G20 ledarna har fört in den på, ska utreda och analysera för- och nackdelar. I den resolution som parlamentet röstade för räknas en lång rad olika nackdelar upp, liksom ett antal av de fördelar som anhängarna hävdar. För min del har jag inget emot en diskussion som handlar om det finns några fördelar och hur nackdelarna ser ut. Den diskussionen ledde en gång till att frågan avfördes i riksdagen, efter att vänstern som vanligt visat entusiasm för global beskattning.
Det finns en väsentlig nackdel i skatten. Om den har någon inverkan på finansmarknaderna innebär den att det blir dyrare att låna i de länder som saknar kapital och fungerande finansiella marknader. Det innebär högre kostnader och mindre handel vilket de ska kompenseras för, tror anhängarna, genom att deras regimer får del av skatten. Så det blir mindre handel och mer stöd till den gamla tidens regimer, med allt vad det riskerar att leda till i form av ökad korruption och försvårade förutsättningar för fattiga länders entreprenörer. Värt att notera att Gordon Brown som för något år sedan satte igång denna boll i rullning nu backar från frågan.