Skälet till att Theresa May kan sitta kvar som premiärminister trots att hon saknar majoritet för sin regeringspolitik, kanske även majoritet i regeringen, beror inte främst på att ingen vill ha hennes jobb. Det fundamentala skälet är att det finns en bred insikt om att Storbritannien har blivit ostyrbart. Ett land som inte vet vart man vill gå och inte vill gå dit man är på väg går inte att leda.
May har på något sätt blivit som en ungdomsledare som försöker peppa upp trötta och håglösa barn med det ena förslaget efter det andra, väl vetande att problemet inte är vad man vill göra utan att man egentligen inte vill göra något som är meningsfullt. Britterna är uttröttade av en Brexit som man antingen inte vill göra eller som man inte vill ta de konsekvenser av som blir resultatet. I parlamentet finns en majoritet för att stanna kvar eftersom flertalet anser att det inte bara det enda ansvarsfulla att göra utan också det bästa för landet.
Några menar dock att bara man lämnar EU löser sig alla problem. Det är en verklighetsförträngning som inte spridit sig utanför den närmaste gruppen. Andra menar att ett rimligt alternativ är att rösta för avtalet med den framtida osäkerhet som förknippas med den irländska gränsen, inte för att de tycker det är bra men bättre än de andra sämre alternativen som framstår som de mest sannolika alternativen. Och så vidare. Ständigt en majoritet emot. Alltid många minoriteter för det ena eller andra. Få som vill ta ansvar för vad som uppenbart skadar landet förutom de som inte inser att de skadar landet
Nu i kväll fick May för första gången på länge ett brett stöd för sin linje, nämligen att söka förlängning av medlemskapet. Det kan röra sig om några månader eller om en längre tid, sannolikast några månader.
Det beror inte på att man därmed löser ett problem utan på att man hoppas på att man en annan dag kan lösa problemet. Men allt tydligare blir det faktum att det stora problemet är att lämna EU. Det borde ett antal ledande politiker i de båda partierna nu säga.