Det är lätt att känna sympati för Marie Demkers uppfattning ”Ge aldrig populisterna makt över utrikespolitiken”. Det är däremot svårt att förstå hur statsvetarprofessorn tänker sig en konstitutionell broms mot en sådan utrikespolitik. Det är i grunden enbart den öppna debatten som kan fungera som en sådan broms.
Det är mot den bakgrunden svårt att förstå hur en svensk statsvetare så helt kan bortse från populismens historia i den svenska utrikespolitiken.
Det kanske i dag mest uppenbara exemplet är den neutralitetspolitik som socialdemokratiska regeringar förde över årtionden. Den byggde på den nationalistiska föreställningen att Sverige var ett land som moraliskt stod över andra och gick en mellanväg mellan demokrati och diktatur. Den neutralism som denna tolkning av neutralitetspolitiken födde på 1980-talet ledde till att Sverige drev två populistiska illusioner som kunde varit förödande för svensk säkerhet om inte vår omvärld hade stått fast i realism.
Det första var lanseringen av begreppet Gemensam säkerhet som gjordes i samverkan med företrädare för de kommunistiska diktaturregimerna i Europa. Det var en populistisk naivitet som såg diktaturer som lika goda kålsupare som demokratier och som byggde på att vi skulle acceptera deras roll i Europa. Det var mot denna bakgrund som Olof Palme attackerade de krav som jag och andra unga moderater förde fram när vi krävde fria val i Central- och Östeuropa som ”återfall i det kalla krigets korstågsfararmentalitet”. Så bidrog socialdemokrater till att underminera värdet av mänskliga fri- och rättigheter i vårt eget grannskap.
Det andra var stödet till den ensidiga nedrustningen i Västeuropa. Ledande socialdemokrater med Olof Palme i spetsen gick i täten för att Västeuropas länder skulle nedrusta utan krav på motsvarande vad gällde Sovjetunionen. Det var en populistisk politik där rädslan för kärnvapen användes i strid mot europeisk säkerhet. Som väl var präglades Västeuropas regeringar av realism istället för populism.
Hade den svenska populismen fått rot hade vi sannolikt inte fått den utveckling i Europa där Nato i slutet av 1980-talet kunde ställa krav på Sovjetunionen och Warszawa-pakten om en ömsesidig nedrustning, vilket också till slut blev en framgång. Den hade också stärkt de kommunistiska diktaturerna på bekostnad av demokratins medborgarrörelser i dessa länder. Men realismen vann över populismen.
Det förändrade inte S. När jag i riksdagen 1988 krävde att Sverige skulle stöda de baltiska ländernas självständighetssträvanden möttes jag av skällsord från den socialdemokratiska ledningen om att jag flirtade ”med den extrema tokhögern” och påståenden om att de baltiska folken inte var ockuperade och inte ville ha självständighet. Inrikes populism gjorde Sverige till en svag aktör för demokratins rättsregler. Denna hållning vändes 1991 också i direkta angrepp bland annat mot den litauiske frihetsledaren Vytautas Landsbergis.
Den svenska neutralitetspolitiken byggde på både populistisk illusion och avancerat hyckleri. Vi sa en sak och gjord en annan.
Den populistiska linjen var att neutralitetspolitiken gjorde Sverige stort i världen och en viktig förhandlingspartner men framförallt att den garanterade oss fred och säkerhet. Nu blev det aldrig någon nedrustningsförhandling med oss, däremot mellan andra. Och det var aldrig neutralitet som räddade vare sig Danmark eller Norge under andra världskriget. Det gällde även Sverige. Det var nämligen våra avvikelser från neutralitetspolitiken som räddade oss från tyska hot.
Neutralitetspolitikens genomklappning blev uppenbar när Ryssland 2022 invaderade Ukraina i ett fullskaligt angrepp. Då visade det sig att den inte gav någon säkerhet, vare sig för Ukraina eller för länder som Finland och Sverige. Trots detta försökte den socialdemokratiska ledningen påstå att Sverige skulle rubba den europeiska balansen genom att ansöka om medlemskap. Verklighetens bistra sanningar underkände decennier av neutralistisk populism när vi till slut ansökte om medlemskap.
Då hade vi haft decennier bakom oss när svensk utrikespolitik stödde socialistiska enpartiregimer i den tredje världen. Det gällde hyllningar till Castro för den kubanska revolutionen och liksom till Etiopiens Mengistu, Tanzanias Nyere samt en lång rad kommunistiska rörelser runt om i världen. Det var inte människors frihet den revolutionära populismen stödde utan diktaturers grepp om sina folk.
Den nationalistiska föreställningen om Sverige som mer moraliskt än andra ledde till att vi länge var emot att göra Europarådets konvention om mänskliga fri- och rättigheter till ett svenskt åtagande, att vi sa nej till EU med alla dess rättsliga relationer och in i det sista till Nato. De internationella avtal som lagt grunde för europeisk säkerhet var Sverige in i det sista emot.
Jag håller med Marie Demker om att populister inte bör styra över utrikespolitiken. Sverige är ett exempel på hur det kan gå.