Vid återkommande undersökningar visar det sig att det bland svenska journalister finns en betydande vänsterdominans. Normalt påverkar det inte rapportering så som många gärna föreställer sig men så fort det handlar om synen på kontroversiella alternativ inom politiken präglas den journalistiska granskningen av förutbestämda uppfattningar och åsikter.
Just nu är det mycket tydligt hur privata alternativ granskas kritiskt just utifrån att de är privata och med en syn på privata alternativ som leder till utgångspunkten att privata alternativ är fel medan offentliga alternativ aldrig ifrågasätts eftersom de präglas av offentligt ägande och monopol. Det finns ingen kritisk granskning av den kritik som riktas mot de privata alternativen utan den förmedlas okritiskt samtidigt som offentliga alternativ inte granskas, och om de gör det inte med utgångspunkten att de är offentliga.
Konsekvenserna är betydande. Långa sjukvårdsköer och bristande sjukvård accepteras som naturligt och självklart så långa det är offentliga vårdgivare, undermåliga skolor som år efter år ger undermåliga resultat granskas inte utifrån att de är offentliga och äldreomsorg med vanvård har ett friläge om den är offentlig. Alltifrån utgångspunkten att om det är offentligt är det så bra det kan vara. Det är en fattigdom i svenska medias granskning av det svenska samhället, att man låter vänsteruppfattningar forma utgångspunkten för den kritiska granskningen. Konsekvensen är att granskningen inte är kritisk utan just okritisk.
Det handlar inte om vänstervridning utan om bristande professionell förmåga. De som drabbas är de som får hålla tillgoda med sjukvård, äldreomsorg och skola av otillräcklig kvalitet och med köer som inte ger vård när den behövs. När media inte kritiskt granskar varandra blir granskningen av samhället lidande, liksom våra äldre, sjuka och barn. Tron att monopol i offentlig regi är bättre på engagemang, nytänkande och service är naiv och en rest från den vänstervåg som en gång drabbade Sverige.