I dag publicerade företrädare för socialdemokraterna och för regeringen en artikel tillsammans med en företrädare för Vänsterpartiet en politik för att stoppa privat företagande. Denna gång handlar det om motviljan mot företag i välfärden men det är motviljan mot företag, företagare och vinst som är den definierande faktorn i den politik som nu blivit till regeringens. Vänsterpartiet har definierat socialdemokraternas politiska agenda. Det är ett stort steg och ett förfall.
Vänsterpartiets förflutna handlar om en politik som man bär på även i dag. Den handlar om statens kontroll över produktionsmedlen och om en klasskamp som riktar sig mot företag och företagare. Företag profiterar på samhället och företagare är i varierande form destruktiva för samhällets gemenskap. Ett fritt företagande står bortom den politiska kontroll över produktionsmedlen som definierar varje kommunistiskt och socialistiskt parti. Det är en samhällssyn som hävdar att folkstyre uppnås först genom att folket styr över produktion och konsumtion. Detta är kärnan i Vänsterpartiets politik och det har varit den definierande kärnan i varje generation av Vänsterpartiets tidigare skepnader, må det vara Vänsterpartiet kommunisterna eller Sveriges kommunistiska parti. Det är samma parti med olika namn men med samma politiska grund.
Det är denna grund som lett partiet till att hylla och lovorda kommunistiska planekonomier runt om i världen. Varje regim och varje parti som har sagt sig vilja ta över produktionsmedlen och fördelningen av samhällets tillgångar har setts som ett progressivt och allierat parti. Därför hyllade Vänsterpartiet när det grekiska vänsterpartiet Syriza tillsammans med gammelkommunister fick makten i Grekland, eftersom man lovade att fritt fördela tillgångarna utan hänsyn till behoven att spara på de offentliga utgifterna samtidigt som man sa nej till att privatisera offentliga företag.
Det fick en ände med förskräckelse när långivarna på nytt vägrade finansiera grekiska utgifter utan förhoppning om återbetalning. Samma gällde Vänsterpartiets lovord över den venezuelanska regimens kamp mot företag, mot kapitalister som det heter och det fria flödet av bidrag ända tills armodet och bristen tog över allt. Det präglade Kuba och det präglade varje land under det kommunistiska förtrycket. Det var inte fängelserna, avrättningarna och förföljelserna som Vänsterpartiet hyllade utan visionen om den statliga makten överordnad varje annan del i samhället, som i sin tur alltid leder till fängelserna, avrättningarna och förföljelserna.
Vänsterpartiets nuvarande företrädare har varit med om att hylla dem alla, från Sovjetunionen till Nordkorea. De har ingen av dem kunnat dra en gräns för värnet av demokratin i form av ett öppet samhälle och mångfald med respekt för individers rättigheter. Ständigt till vänster om demokratin säger sig Vänsterpartiet nu vara demokratiskt, liksom dess företrädare menade att man var i dess sanna bemärkelse.
Det är den totalitära samhällssynen som leder till den totalitära politiken och det totalitära förtrycket. Som i sin tur alla leder till det totala misslyckandet eftersom ett mänskligt samhälle som inte kan ta vara på mänsklig mångfald ständigt hamnar i statlig enfald.
Det är detta parti som Socialdemokraterna i våra dagar intensivt samarbetar med. Och det är uppenbart att den socialistiska dogmatiken nu äter sig in i socialdemokraterna och i regeringssamarbetet. Magdalena Andersson och Vänsterpartiets Ulla Andersson skrev gemensamma artiklar om hur man skulle straffbeskatta banker, som i Vänsterpartiets retorik alltid varit särskilt illasinnade företrädare för den kapitalism de hatar, tills Nordea flyttade.
Magdalena Andersson har också fallit in i Vänsterpartiets syn på kapitalets rörlighet, gränser och EU genom att på fullt allvar förespråka tanken på att beskatta kapital som rör sig över gränserna. Den typen av populistisk socialism har alltid lett till att kapital rör sig över gränserna, bort från investeringar och sparande.
Och nu drivs regeringens kampanj mot fritt företagande i välfärden av Vänsterpartiets dogmatik och retorik. Företag i välfärden leder enligt Sveriges regering till religiöst förtryck, könssegregation och vinstjakt. Det är en befängd bild av Sveriges skolor, äldreomsorg, förskolor och sjukvård han ger. Han generaliserar och förkastar på fullt allvar nära en fjärdedel av äldreomsorgen, 40% av öppenvården, skolor som 350 000 elever går i och landets privata förskolor för demoniskt företagande som bara syftar till utsugning av skattebetalarna utan hänsyn till människors välfärd.
Det är en förkastelsedom över privat företagande och ett fritt näringsliv som i land efter land har format den välfärd och det välstånd som länder med planekonomi och statligt kontrollerade företag har förött och underminerat. Det är därför, för att de i företagen och i företagarna ser en hämningslös klassfiende som undergräver välfärden och som struntar i människors värdighet, som de vill stänga ner stora delar av svensk välfärd. Välfärdens verksamheter ska stå under statens kontroll och styre. Hellre att den är ineffektiv, inte bryr sig om användarna och bidrar till köer och brister än att privata utförare gör ett jobb som människor gillar och väljer.
Socialdemokraterna har gett efter för Vänsterpartiets retorik för den statligt styrda ekonomin just där den är ett avgörande hot mot ett öppet och demokratiskt samhälle. Den rågång som socialdemokrater i årtionden har hållit mot Vänsterpartiet har ersatts av en öppen dörr för den politik som under årtionden har varit Vänsterpartiets kärna. Det är svårt att förstå hur Liberalerna och Centerpartiet kan tolerera en sådan regering hellre än att få en majoritet för alliansens politik. Det är svårt att förstå varför Centerpartiet ser Vänsterpartiet som ett kokett litet radikalt parti att debattera med i ständiga turnéer, där man inte drar gränsen mellan demokratins och det totalitäras krafter.
Dagens debattartikel i DN om hur vinster i välfärden ska stoppas är skriven av Ardalan Shekarabi och Ali Esbati. Den ene socialdemokrat och den andre vänsterpartist. Men båda väljer att förklara sin motvilja mot företagande och företagare med den retorik som i årtionden varit Vänsterpartiets varit en bas för den ekonomiska politiken och kraven på statens kontroll över produktionsmedlen. Det är ett förfall. Det är ett samarbete med ett parti som säger sig ha gjort upp med sin historia genom att ta avstånd från den men som gång på gång återvänder till den retorik och politik som lett det till vänster om demokratin och beundran för diktaturen.