Debatten om Donald Trump och Alternative Facts, som sker lite här och var och på sociala media, bygger allt för ofta på att man blandar äpplen med skruvar. Om en journalist har skrivit något som varit fel, eller något det finns olika meningar om, används det som en förmildrande omständighet eller ursäkt för USA:s president att använda så kallad alternativa fakta, eller vad vi också kallar osanningar.
Och om Trump gör något som någon anser Obama har gjort något liknande, oavsett innehåll, sammanhang och syfte ,blir detta till något slags mjukt frikort, där man kanske visserligen uttrycker kritik mot Trump men ändå slutar med att sanningen ligger någonstans mitt emellan eller att Trump gör som alla andra. Det flyttar fokus från det enkla faktum att varje utspel, varje åtgärd och varje förslag ska bedömas på sina meriter, sitt syfte, sin omfattning och i sitt sammanhang.
Detta är precis den desorientering som är syftet med alternativa fakta och desinformation.
Här behöver vi stanna upp och tänka efter. Det finns inget som gör att ett dumt påstående eller ett felaktig fakta från en ledarskribent i Sverige ursäktar en lögn av den amerikanske presidenten. Det finns ingen kapillärprincip som rättfärdigar det.
Detsamma gäller om en journalist i en amerikansk tidning skriver något som är fel, man tycker är orättvist eller negativt om den amerikanske presidenten. Det ger inte den amerikanske presidenten en ursäkt att ljuga för media, lansera alternativa fakta eller angripa den fria pressen. De står inte i någon balans eller relation till varandra. I den fria världen har vi alla en rätt att tycka och tala som vi vill och vi har alla ett ansvar för det vi säger.
Ju större ansvar vi har som företrädare för andra desto större är kraven på oss, oavsett hur vi tycker att andra agerar. Den som har ett ämbete har ett ansvar att företräda oss med sanning och rätt, det är nämligen därför som han eller hon har fått vårt förtroende. Det kan inte förväxlas med alla människors möjligheter att säga vad de tycker eller rapportera om världen så som de ser den.
Vi har alla ett ansvar för att stå för det sanna och det rätta. Det är ett ansvar vi har inför varandra och om vi är valda gentemot våra väljare. Betydelsen av detta blir större ju mer betydande position och större ansvar någon har.
Debatten om hur många som deltog i presidentinstallationen är litet och futtigt men likväl viktigt exempel på detta.
Det faktum att Trump hävdar att den var den största någonsin måste bedömas på sina egna meriter, inte baserat på om en tidning visade flygfoton som inte gjorde det rätta antalet rättvisa.Framförallt blir hans besatthet av att hävda att den var den största en fråga som säger något om honom och hans förmåga att sortera stort ochsmått, liksom hans tro att det ligger i hans mandat att avgöra hur många som var där, eller hur många som röstade på honom. Det blir inte mer rätt att hävda att det var fler människor på installationen än någonsin bara för att en tidning visade en bild med färre än det var vid en annan tidpunkt på dagen.
För det första är eventuella fel i media inte en ursäkt för en presidents osanningar en av många orsaker till att vi har pressfrihet. Medier är i demokratier fria och till sin natur olika, det är poängen med pressfriheten, och är inte en homogen grupp utan fria just för att osanningar och fel ska kunna bemötas och uppfattningar balanseras. En president har ett ansvar och en position som skiljer sig från enskilda medarbetare på nyhetsredaktioner runt om i världen. Det finns miljontals journalister men bara en amerikansk president.
För det andra ligger ansvaret för sanning och saklighet alltid hos den enskilde, inklusive presidenter. Det är ett ansvar som var och en av oss har. En osanning, en åsikt vi inte gillar eller en uppgift som vi inte håller med om, ger oss inte rätten att ljuga. Vi har oavsett vad någon annan säger samma ansvar mot medborgare och medmänniskor. Det är genom den fria debatten och genom yttrandefriheten som olika åsikter och uppfattningar om vad som är rätt eller fel ställs mot varandra. Den fria debatten är inte en ursäkt för osanning och dess många olika och ibland motstridiga åsikter är inte ett stöd för uppfattningen att media bara ska få säga en och samma politiskt accepterade sanning.
För det tredje ligger mångfald i den fria pressens natur och däri att den inte är en megafon för makten. Den ska vara en mikrofon och högtalare för oss alla i granskningen av olika uppfattningar och av makten där den finns, även där den finns i media. Det förändrar inte kravet på sanning och ansvar men innebär att olika uppfattningar kan balanseras mot varandra utan att vi ställer kravet på en enda sanning höjd över de värderingar som påverkar vår bild av verkligheten.
För det fjärde är olika medias olika uppgifter alltid ett uttryck för att en fri press ger sina perspektiv baserade på de källor som finns. Vi har en fri press för att vi inte vare sig kan hävda eller kräva att det ska finnas en objektiv sanning kring det som inte är av absolut karaktär.
Varje seriös tidning eller annat medium har ett ansvar utifrån sin nyhetsvärdering och sin syn på verkligheten att ge bästa möjliga fakta. Och eftersom ingen på det viset kan abonnera på sanningen, bara försöka göra sitt bästa, har vi en fri press där mångfalden ger oss en kritisk förmåga att pröva och att acceptera. Den friheten är den bästa garantin mot osanningar, felaktigheter och maktmissbruk.
En amerikansk president som systematiskt använder osanningen är ett hot mot demokratin och förtroendet mellan medborgare och stat och riskerar leda till en politik som är farlig eftersom den bygger på en medvetet felaktig bild av verkligheten och de förutsättningar som finns för att lösa svåra problem.
Trumps engagemang för att hävda att hans installation var den största någonsin visar på ett självhyllande fokus som inte bara legitimerar skryt utan också osanningar. Men den stora och berättigade nyheten är att det var så viktig för honom att regissera verklighetn och att andra skulle acceptera regin.
Det faktum att han ägnade sin första dag åt att attackera media för vad som i sak var korrekta uppgifter säger tyvärr mycket om den amerikanske presidentens syn på sanningen. En uppfattning eller en nyhet vi ogillar, rätt eller fel, är inte ett skäl för någon makthavare att använda osanningen som en grund för sin maktutövning mot medborgarna. Den dag vi hävdar att det bara finns en acceptabel sanning underminerar vi yttrande- och tryckfriheten liksom pressfriheten. Och det har gjorts alltför många gånger.
En motsvarande sammanblandning av äpplen och skruvar är diskussionen om att det minsann inte var Trump som valt ut de länder vars medborgare skulle få inreseförbud. Det hävdades att det var Obama-administrationen som lade grunden för urvalet av länder, något som dessutom sades ha dolts av media. Så därmed var kritiken mot Trump lite orättfärdig, var poängen.
Men för det första bör vi då påminna oss om att det inte var Obama som stängde gränsen utan Trump. Detta kan synas vara en petitess när nyheter och sanningar relativiseras men är likväl en fundamental skillnad av digitalt slag.
För det andra var dessa sju länder inte utvalda för att deras medborgare skulle stängas ute utan för att det finns anledning till misstro mot hur deras stater fungerar när det gäller visum och identiteter. Det två vitt skilda saker och det ena rättfärdigar inte det andra.
Och för det tredje, en regimens uselhet är inte ett skäl till att blockera människor från det landet. Snarare är det ju regimens uselhet eller samhällets sammanbrott som är skäl till att fly. Och ju uslare regim desto större anledning kan det vara att fly.
För det fjärde använde Trump ett urval av länder som gjorts i ett syfte för att uppnå ett annat, nämligen hans syfte att blockera muslimer just för att de är muslimer. Det var ett av hans löften i den amerikanska presidentvalskampanjen och det var även så hans kompanjon Giuliani förklarade det.
Obama-administrationens listning av så kallade ”fail states” innebär inte att det är den som är ansvarig för Trumps urval av länder för att blockera människorna som kommer därifrån. Det faktum att urvalet av länder gjordes för ett helt annat syfte under Obama-administrationen ger inte Obama ett ansvar för Trumps beslut och fritar inte Trump från urvalet av länder för det syfte han ville uppnå. Alla brandbilar är röda men det innebär inte att alla röda bilar är brandbilar.
Trumps beslut i denna fråga kan man säkerligen tycka olika om, men det ska inte bedömas på några andra meriter än de som ligger till grund för Trump det. Hans bevekelsegrunder för att inte göra ett annat urval av länder är hans egna, inte någon annans. Hans syfte att blockera muslimer för att de är muslimer kvarstår och är hans även om han valde ett urval av stater som utelämnar flertalet muslimska länder. Varför han valde den listningen är hans övervägande och inte någon annans.
Donald Trumps uttalanden, löften och genomförda politik måste bedömas utifrån sina meriter och inte relativiseras. Det faktum att även andra har strävat efter att USA ska ha kontroll över sina gränser ursäktar inte oproportionerliga beslut eller absoluta förbud som står i strid med andra grundläggande värden. Det ursäktar eller förklarar heller inte helt andra syften och andra åtgärder, som att blockera människor för att de har en viss tro. Framförallt ursäktar det inte oproportionerliga och absoluta beslut som därför strider mot andra värden, lagar och regler och som till sina konsekvenser motverkar kampen mot terrorism genom att skapa nya motsättningar som gynnar terrorism och extremism.
Det förhållande att han säger sig verka för fred genom att låta Putin driva krig, utan hänsyn till andra länders suveränitet och människors frihet, gör inte att de som ställer krav på respekt för gränser och för människors liv till krigsivrare. Krig är inte fred och fred är inte krig. Fred är fred och förutsätter både frihet och rätt.
I en värld där många vill skapa förvirring måste vi se de skillnader som definierar sanning och osanning, vad som skiljer verklighet från overklighet och vilka syften som skiljer politiska alternativ från varandra. Annars vinner de som vill desinformera genom alternativa fakta. Utan att någon ges ansvar.Utan att rätten och friheten respekteras.