I kommentarerna till filmen om Marget Thatcher, som är en mycket bra film, finns det mycket som säger något om orsakerna till den ekonomiska krisen i dag. Det finns få som förnekar att Thatcher vände en allvarlig utveckling i Storbritannien och det finns få som hävdar att reformerna var dåliga. Framförallt har inte flera års Labourstyre lett till att några av de grundläggande reformerna har dragits tillbaka.
I verkligheten var Storbritannien på väg mot ett vad vi i dag kan kalla ett grekiskt mönster. Fackföreningar som drev fram orimliga löneökningar, strejker som slog sönder ekonomin och ineffektiv statlig industri som drog ner landet. Åren med Thatcher vände denna utveckling och vare sig Blair eller Brown ville vända tillbaka. Likväl beskrivs hennes ledarskap som något negativt. Det var kontroversiellt och det var hårdfört och beslutsamt, säger man emot det, med den underförstådda synen att regeringar inte ska ägna sig åt kontroversiella frågor, att man inte ska vara beslutsam och att man inte ska förändra riktning på ett lands utveckling. Bara öka bidrag och utgifter. Sådana politiker, som lagt grunden för Europas många kriser, betraktas som snälla och goda.
Undfallenhet och ständigt nya höjningar, av vad det än gällde. Så ser det grekiska dramat ut, och så blev den brittiska politiken under Brown när krisen trädde in.
Det anmärkningsvärda är att de kritiska kommentarerna och medias fientlighet drabbar den som försökte och lyckades vända ett lands utveckling men inte alla de politiker och regeringar som under årtionden jamsade med, inte vågade stå upp eller föreslå de kontroversiella förslagen. Thatcher undvek att Storbritannien hamnade där Grekland är i dag, det borde hon respekteras för och hennes sätt att vända på ett lands utveckling borde vara en utgångspunkt för det som måste göras.
Vore det inte bättre att beskriva dem som lät allting driva vidare, som inte vågade gripa in, som inte förändrade och som inte tog tag i det kontroversiella och det svåra, de som löste problem genom att rulla dem framför sig och som lät inflationen och skulderna växa som fega, ryggradslösa, utan visioner och egen vilja, istället för att beskriva det som negativt att man stod för något? Det är något fel när den som bekämpade arbetslöshet med reformer och som vände ett land till att bli en dynamisk ekonomi med växande sysselsättning och nya jobb beskrivs som hårdför och lite hemsk medan de som smet från sitt ansvar anses lite mer ansvarsfulla.