I Svenska Dagbladet har det de senaste dagarna varit ett antal osedvanligt stora uppslag, om tre sidor eller mer, fokuserade på Israel med ett perspektiv som uteslutit hoten mot Israel, terrorn, terroroffren och det hat som präglar Israels nära omvärld. Istället har reportagen helt och hållet återgett en bild av Israel och konflikten med Palestina präglad av ett vänsterperspektiv där staten Israel som sådan utmålas som problemet.
Det perspektivet finns i den israeliska fredsdebatten, liksom många andra perspektiv, och det kan ha en mångfald av nyanser. Så är det i en demokrati och i ett öppet samhälle. Motsvarande, att man kunde intervjua någon som på Västbanken utpekade korruption och maktmissbruk, liksom antisemitism, som ett problem i fredsprocessen vore omöjligt, lika omöjligt som att någon där konstaterade att det är muslimska och politiska ledare som hetsar till den nya terrorn med knivhuggning. Eller den än mer omöjliga tanken att en fristående tänkare i Gaza varnade för den sharia-lagstiftning och ständiga krigsplanering som präglar Hamas styre.
Det intressanta med reportagen är att de inte handlade om offren för terrorismen utan om terroristerna som offer. De framställdes som martyrer och oskyldigt drabbade utan att frågan om vem och varför som leder denna terrorvåg ställdes. De israeliska terroroffrens liv var i detta och andra reportage mindre värda än dem som med vett och vilja ville mörda civila för att de är judar.
I fokus för reportagen har varit det perspektiv som vänsterdebattören Gideon Levy, som är en av Olof Palmeprisets mottagare i år, har utvecklat. Svenska Dagbladet har också gett en utomordentligt stor omfattning åt reportagen om årets Olof Palmepris, ett politiskt pris som följer en gammal politisk agenda. Den andre pristagaren är en palestinsk kristen präst som företräder den så kallade ersättningsteologin, det vill säga att kristendomen ersätter behovet av judendom. Detta är en teologi som under århundraden motiverade de kristna kyrkornas syn på judar och som den svenska kyrkan i form har tagit avstånd ifrån, samtidigt som man faktiskt gör dess budskap till sitt genom att legitimera det.
Det har förundrat mig hur en tidning kan så kritiklöst anamma en politisk vänstersyn på situationen i Israel utan att kritiskt granska dem som driver terrorn eller att diskutera terrorns offer. Det vore som att strunta i Parisattackernas offer men intervjua mördarnas familj för att från dem få höra att terroristerna både är oskyldiga och offer.
Svenska Dagbladet framförde kritiklöst utan granskning påstående om utomrättsliga avrättningar i Israel, som ett tillskyndat försvar för Margot Wallströms påståenden, utan att sätta försvar mot terrordåd i det sammanhang som de sker i och utan att pröva om polisiärt våld mot dem som begår terror är en konsekvens av de situationer terrordåd med självmordsbombare och samordnade dåd skapar.
I dag kunde vi läsa ett nytt tre sidors reportage i Svenska Dagbladet med en ingress på framsidan att SvD har träffat den kontroversielle journalisten Gideon Levy. Den som har träffat honom är tidningens korrespondent i Israel, som är gift med honom. Det har inte framgått i tidigare reportage men efter att det blev känt de senaste dagarna att så är fallet har SvD i efterhand lagt till detta i tidigare reportage, och i dag i formen att det är hans partner.
Den gifta hustrun får därefter i ett hyllningsporträtt beskriva makens politiska gärning. Utan någon kritisk granskning eller relatering till den diskussion som förs i Israel.
Det är som om en partner eller gift make till Jan Guillo eller Åsa Linderborg skulle göra reportage om Sverige, det svenska samhället, synen på Ryssland, Nato-debatten och försvarsdiskussionen, med hyllningar till den politiska gärning som är deras.
Det är en unik risktagning vad gäller redaktionell trovärdighet som drabbar tidningens alla andra medarbetare. Den rimmar inte med hur tidningens chefredaktör Fredric Karén i inledningen av tidningen slår ifrån sig all kritik mot media som krav på censur, som om media står över debatt och kritisk granskning.
Det är svårt att tro att det är sant. Svenska Dagbladet har urholkat sin egen trovärdighet när det gäller rapportering från Mellersta Östern genom att låta ett vänsterpolitiskt och aktivistiskt perspektiv lägga grunden för nyhetsrapporteringen. Åsikter och uppfattningar som självklart tillhör den fria och demokratiska debatten i Israel, och i Sverige, borde inte vara den politiska utgångspunkten för en nyhetsrapportering som handlar om hela Mellersta Östern.
Det faktum att den bidrar till att skuldbelägga den enda demokratin – som så många vänsterperspektiv – och bortser från förtryckets och hatets krafter stärker vare sig demokrati eller den samhällssyn som gör att Israel är det enda landet med pressfrihet. Gideon Levy hade inte kunnat verka i något annat land i Mellersta Östern.
Svenska Dagbladets ledning har försummat kravet på den allsidiga nyhetsrapporteringen genom att göra ett perspektiv till sitt, den kritiska granskningen genom att bli en del av aktivism samt ppenheten mot läsarna genom att inte förrän nu redovisa att det är ett gift par som intervjuat varandra. Det är obegripligt.