Hoppa till innehåll

När förnekelse blir en ersättning för det liberala

När sex islamistiska extremister släpps fria istället för att utvisas som de säkerhetsrisker svenska myndigheter och regeringen bedömer dem vara är det ett nederlag för den offentliga maktens förmåga att möta hot mot det svenska samhället. Det innebär att personer som anses utgöra en risk för att bidra till terrordåd i det svenska samhället, bottnande i islamistisk extremism vinner medan det svenska samhället förlorar. Risken mot människor som anser sig vara trygga på gator och torg kvarstår trots att regeringen bedömer den så stor att de borde ha utvisats. 

Det är alltså inte deras islamistiska extremism i sig, inte deras förakt för kvinnors rättigheter eller vilja att utveckla parallellsamhällen präglad av hederskultur och klansamhällen som de skulle utvisas för. Det är för att de genom sin extremism uppmuntrar till terrordåd och brott mot svensk säkerhet de skulle utvisas. 

Det är ett uttryck för en dysfunktionell regeringsmakt när detta stannar vid att utvisningar inte kan göras på grund av risken för tortyr och som det heter förföljelse. Men alternativet till att konstatera att det finns en risk för tortyr och förföljelse är inte att göra ingenting och att låtsas som ingenting. För det första är frågan om risk en oklar bestämning eftersom det i stora delar av världen alltid finns en risk för förföljelse. Utanför Europa finns i andra rättssystem en risk för tortyr. Faktum är att det finns som vi ser en risk för att dessa personer förföljs även av svenska myndigheter, eftersom viljan att utvisa dem kan utmålas så, och kommer att utmålas så. 

Det rimliga är att de utvisas till de hemländer, eller delar av hemlandet där den risken inte är större än för andra. Rimligt är också att svenska myndigheter skapar garantier för att de inte ska drabbas av andra konsekvenser än dem som är förenliga med rättsstat och som följer av olaglig verksamhet, till exempel uppmaning till terrorism. Eller så är det rimligt att de söker sig till länder som vill ta emot dem. Eller så är det rimligt att de står under en kontroll och förvar som omöjliggör för dem att bidra till terrorism. Att de i triumf ska kunna återförenas med sina församlingar och fortsätta med sin verksamhet är det alternativ som borde vara otänkbart. 

En stor del av dem som vill värna tolerans och liberala värden hävdar nu att utvisning eller förvar är orimligt och ett uttryck för främlingsfientlighet, laglöshet och fördomar. Det är så fel det kan vara. Ett oavvisligt krav på ett liberalt samhälle är en pålitlig rättsstat, bekämpning av brott och hot mot samhällets grundläggande förutsättningar. Det vi nu ser är i praktiken en laglöshet som ger extremister ett större utrymme i sin kamp mot ett öppet samhälle.

Förnekelse av problem och svåra avvägningar är inte liberalism eller upplysthet. Det är snarare inskränkthet och en idealism som inte klarar verkligheten. En naivitet som saknar förankring i realism öppnar upp för just de främlingsfientliga krafter som vill utmåla Sverige som ett samhälle som tillåter terrorister, gängkriminalitet, kraftigt växande antal ungdomsrån, ständigt fler sprängningar och dödsskjutningar förutom hedersförtryck. Det leder också till fördjupade problem med kriminalitet, som vi sett, och extremism, som vi nu ser. 

De som tror att detta är liberalism har låtit förnekelse av en svår verklighet som kräver avvägningar och förmåga till beslut bli till en ersättning för liberalism. De gör förnekelsen till sin egen tro.