Söndagens möte mellan Europeiska Rådet och Turkiet innebar ett steg framåt när det gäller förhandlingarna mellan Turkiet och EU. Det innebär inte att dagens Turkiet är på väg in i EU, snarare att Turkiet av i dag kan få goda skäl för att byta riktning på landets utveckling. Det är bra, det har varit ett stort problem att ett antal viktiga EU-stater i praktiken har signalerat att de är emot ett turkiskt medlemskap i EU. Det har lett till ett bakslag till den europeiska inriktning som länge präglade turkisk reformpolitik och det ledde till att en mer maktfullkomlig politik kunde utvecklas utan någon egentlig motkraft.
Nu är det Turkiets geopolitiska läge som gör det intressant för både EU´s medlemsstater och för Turkiet att ta nya tag i förhandlingarna. Mest uppenbar är flyktingfrågan, där det från europeisk sida finns ett intresse att bromsa upp strömmen av flyktingar in över det okontrollerade Balkan. Det är en storpolitisk ironi att Turkiet nu får kompensera för vad ärkefienden och EU-landet Grekland har negligerat, samtidigt som man kompenseras med ett tre miljarder euro. Det är Greklands frånvaro av fungerande kontroll över EU-gemensamma gränser som är huvudskälet till den okontrollerade flyktingvåg som har lett till stängda gränser och nya motsättningar.
Utan kontroll över gränserna kan ingen asylhantering ske samtidigt som det heller inte blir någon annan fördelning av flyktingar än den som sker genom deras eget val. Och då är det självfallet de mer välkomnande, öppna, traditionella och välfärdsrika länderna som blir målet. Det vill säga som vi har sett Sverige och Tyskland. Nu tvingas EU be det Turkiet som flera länder har velat stänga dörren för att göra det som Grekland inte har förmått. Och den kritik som med rätta har riktats mot Turkiet för det återfall i maktfullkomlig och auktoritär stat som skett under Erdogans senare år är plötsligt lite tystare.
Det hade inte behövt vara så. EU och Turkiet kunde under de senaste 10 åren ha varit inne i förhandlingar om alla de olika avsnitt som rör både ekonomi, juridik och rättsstat. Ett Turkiet som hade försökt leva upp till europeiska krav hade utvecklats annorlunda även under Erdogan samtidigt som man hade spelat en annan roll i regionen. Istället för att försöka utvecklas till en regional stormakt, när man upplevde att dörren mot Europa stängdes, med försök till allianser med Syrien och Iran och en muslimsk bundsförvant gentemot Israel, hade man blivit en central företrädare för euroepiska värden gentemot Mellersta Östern och kunnat bli ett modelland för den muslimska världen, sekulariserat men muslimskt, demokratiskt och med en öppenhet för sina grannars demokratiska utveckling.
Nu har det senaste decenniets utveckling inte sett ut så. Istället sökte man sig gentemot Syrien som en om inte allierad så likväl som en till Assadregimen positivt inställd grannstat, det vill säga ända tills Assads krigföring mot sina egna, och omfattande flygaktiviteter kring den turkiska gränsen, ledde till Turkiets allt starkare avståndstagande till Assad, samtidigt som den kurdiska frågan genom det motstånd som Assad liksom ISIS inspirerat till växte sig allt större och utmanande för Ankara. Plötsligt fanns i Syrien en hel lång rad olika fiender och fienders fiender som utmanade turkiska behov av stabilitet vid och kring gränsen mot Syrien.
Ett Turkiet som varit i konkreta medlemskapsförhandlingar med EU hade sannolikt både fått stöd och krav på att hantera allt detta annorlunda med en inriktning att på en gång stabilisera relationerna med kurderna och skapa ett nytt samarbete samtidigt som gränsen hade varit stängd både för ISIS rekryteringar och för olika gruppers väpnade aktiviteter.
Nu kanske allt detta kan få en andra chans i det som nu sker. Turkiet visar nu sitt geopolitiska värde för Europa, på ett sätt som är mindre hedrande för EU´s egen förmåga men som likväl är ett uttryck för den geopolitiska verklighet som gäller. Samtidigt visar Europa och EU sitt värde för Turkiet.
Det gäller inte minst efter nedskjutningen av det ryska bombplanet. Den skedde efter upprepade tidigare kränkningar av den turkiska gränsen i olika krigsföretag riktade mot grupper i Syrien som har Turkiets stöd. Men de ekonomiska och politiska konsekvenserna av Rysslands svar kommer vara av den arten att Turkiet gärna ser sig som en del av den europeiska gemenskapen, och ekonomin, än att vara en ensam militär stormakt, med grannar som Syrien och Iran förutom Ryssland.
Nu påbörjas förhandlingar om det ekonomiska och monetära samarbetet. Det är det lättaste området men samtidigt just därför det enklaste att börja med. Det viktiga är att nu att det skapas ett turkiskt intresse för att gå vidare och göra det som krävs för att förhandlingar i mer känsliga och svåra frågor kan starta samtidigt som flyktingmottagandet i Turkiet lever upp till de krav som verkligheten och humanitära krav ställer.
Det som blev en nödvändighet för både EU och Turkiet av fel skäl kan nu leda till rätt beslut och en ny politik. Det skulle ge både Europa och Turkiet mer av geopolitisk stabilitet. Det kräver att man ser något mer i det samarbete som nu öppnats än att hindra flyktingar från att komma till Europa. Det ansvaret kan EU inte fly i ett längre perspektiv.
Det som krävs nu är insikten i att en europeisk utveckling i Turkiet är i både Turkiets och Europeiska unionens intresse, att det är en förutsättning för att återupprätta öppenhet och att det kan lägga en grund för demokratisk och rättsstatlig stabilitet. Det faktum att Turkiet i dag är trängt från många olika håll kan bidra till att denna insikt växer sig starkare.