Om det är något som en klimatminister bör känna till är det när Sveriges utsläpp ökar och minskar. Så är nu inte fallet. Isabella Lövin ville i partiledardebatten mot Jan Björklund inte kännas vid att utsläppen minskade med 20 procent under Alliansens regeringstid. Möjligen känner sig klimatministern obekväm med det faktum att den borgerliga regeringens politik ledde till betydande resultat, medan den regering som hon själv sitter i tillsammans med Socialdemokraterna inte lyckats åstadkomma mer än en handfull symbolåtgärder och ett avyttrat kolkraftverk.
Klimatministern och hennes miljöparti lever under föreställningen att fem myror är större än fyra elefanter; att subventionerade elcyklar, elutombordare och flygskatter, som inte leder till färre flyg utan bara till att färre har råd att resa, kan kompensera för det faktum att deras politik har resulterat i att tre kärnkraftsreaktorer nu är under avveckling. Det innebär motsvarande mycket större CO2 utsläpp i den nordiska och europeiska energimarknaden.
Det är en politik som helt saknar proportioner. Som jämförelse motsvarar Sveriges pågående kärnkraftsavveckling mer eller mindre hela Polens koldioxidfria elproduktion. I det perspektivet ska man se subventioner av elcyklar och elutombordare, som i bästa fall har en på individnivå marginell nytta.
När EU förhandlade om hur utsläppsminskningarna skulle fördelas proklamerade Sveriges regering, med Miljöpartiet i spetsen, på förhand att de minsann tänkte göra så mycket mer. Behovet att kräva besparingar av andra för att nå de gemensamma målen minskade. Det bidrog till att Bulgarien och Polen nu kan konstatera att de inte behöver lyfta ett finger för att EU ska nå sitt gemensamma mål samtidigt som Sveriges merinsatser inte ger mer.
Så byggs inte en global och gemensam miljöpolitik. Om miljöpartisterna hade varit intresserade av att bedriva en resultatinriktad politik hade de i stället arbetat för att ytterligare binda samman Sveriges elnät med övriga Europa och underlätta för Sveriges rena elproduktion från kärnkraft att komma fler till dels. Om de satte resultat framför symbolhandlingar hade de hindrat den pågående kärnkraftsavvecklingen, som bidrar till att Sveriges elproduktion hör till Europas mest miljövänliga.
Men i stället väljer Miljöpartiet att bedriva en politik på tvärs med den ansvarsfullhet man bör kunna förvänta sig av en svensk regering. En politik som är anpassad för den egna väljargruppen i storstädernas inre delar, där den subventionerade elcykeln, som mest ersätter vanlig cykel, och det halvfulla flygplanet mellan Gällivare och Stockholm tros vara svaret på den globala klimatutmaningen. Det är en politik som är mer presskonferensorienterad än klimatinriktad.
Det faktum att Isabella Lövin inte kände till utvecklingen av de svenska utsläppen – den uppgift som borde vara den mest centrala – understryker en regering och ett Miljöparti som sätter symbolpolitik före sakliga resultat. Det är inte ansvarsfull miljöpolitik och inte värdigt en svensk regering.