Det vi nu ser är en regering i full förvirring. Samtidigt som en ledamot av regeringen tvingas lämna på grund av sin oförmåga att dra gränser mot extrem och våldsbejakande nationalism, att han relativiserar rekryteringen av ISIS-krigare och jämför Israel med nazismens Tyskland försvarar Miljöpartiets ledning honom med att han är den mest antirasistiske de vet. Parodiskt om det inte vore sorgligt hävdar Fridolin att Kaplan är ”en av dem som lyft de starkaste rösterna mot antisemitismen”.
Det är ett hjärtlöst och hårdhänt utlämnande av debatten inom Miljöpartiet. Om Kaplan anses vara en av de främsta i kampen mot antisemitismen undrar man hur de övriga tänker.
Men Romsons och Fridolins envetna försvar av Kaplan innebär en annan sak. De anser uppenbarligen även vid eftertanke att en person som saluför dessa uppfattningar, som umgås med extremister, inte bara på middagar utan också på politiska manifestationer mot Israel, och som inte förstår omfattningen och betydelsen av nazismens folkmord är lämplig som regeringsledamot i en svensk regering. Det är osannolikt och det säger tyvärr nu mer om Miljöpartiet än om Kaplan.
Ett av regeringens två partier sluter reservationslöst upp bakom en politiker passar in i beskrivningen av en profilerad Sverigedemokrat. De gör det i en tid då kampen mot rasism och antisemitism är central, då våldsbejakande extremism och terror hotar vårt öppna samhälle och Europa. De anser att Kaplan har rätt och är en av de främsta i kampen mot antisemitism.
För det stora flertalet har många av Kaplans yttranden och uppfattningar kommit som en överraskning när de nu har nått offentligheten. Men de har aldrig varit hemliga.
Han har yttrat dem offentligt, han har inbjudit antisemiter till Sveriges riksdag och han har kampanjat tillsammans med hatets krafter. Löfven kan möjligtvis hävda att han inte visste och att han överraskats. Men Fridolin och Romson kan inte hävda det. De ansåg däremot inte att Kaplans närhet till extrema organisationer var en belastning och de förstod inte att det de trodde var kamp mot antisemitism var ett djupt uttryck för antisemitism. De visste men förstod inte. De kunde inte se gränserna. Och de gör det inte nu heller.
När hela det offentliga Sverige till slut inser, överraskade eller inte, att Kaplans uppfattningar inte är förenliga med att vara ett statsråd så hävdar Romson och Fridolin att det är de visst.
De är därmed ett långt större problem för Miljöpartiet än Kaplan. Miljöpartiet som koalitionspartner har under eftermiddagen blivit ett större problem för Stefan Löfven än det statsråd som i dag tvingades avgå till lunch. Han fick gå men Miljöpartiet sitter kvar.
Det är svårt att ta in att Sverige har en regering där vice statsministern tidigare visat att hon inte förstår betydelsen av nazismens folkmord och som i dag inte kan dra en gräns mot det som är oacceptabelt för en demokrati. Det är sorgligt att ett av de partier som bildar regeringskoalitionen medvetet försvarar det statsråd som fått avgå för att hans uppfattningar och kontakter är oförenliga med försvaret av demokratins värderingar.
Det är illa för det svenska samhället och det är allvarligt i den tid vi lever i. Med en sådan regering är Sverige inte den kraft i Europa och i världen vi borde vara.