Anförande riksdagsledamot Gunnar Hökmark onsdagen den 21 november 2001 vid riksdagens debatt om budgetpolitikens riktlinjer och mål
Fru talman! I takt med att konjunkturen viker verkar ansvaret för den ekonomiska utvecklingen gradvis flyttas längre och längre bort från Rosenbad, Stockholm och regeringen, längre och längre bort i förhållande till vår omvärld.
Så var det inte när vi hade högkonjunktur. Då låg ansvaret mitt i Rosenbad, och då fick högkonjunkturen ersätta behovet av en ekonomisk politik. Det har lett till att vi, när vi nu ser molnen börja mörkna över den ekonomiska himlen och den ekonomiska utvecklingen, också allt tydligare ser bristerna. Vi ser att regeringen, socialdemokratin, har svikit när det gäller arbetslösheten, svikit när det gäller utanförskap och segregation, svikit när det gäller kampen mot den växande ohälsan och sjukfrånvaron och svikit när det gäller tillväxtpolitiken.
I dag ska vi behandla en budget som redan när den skrevs byggde på förlegade förhoppningar förhoppningar som var än mer förlegade när budgeten presenterades. I våras, i somras och i höstas kunde vi se hur tecknen på en kraftfull ekonomisk nedgång blev allt tydligare. De tragiska händelserna den 11 september förstärkte detta och gjorde osäkerheten än större. Men regeringen sade bara en sak: Det finns ingen anledning att ändra bedömningen av den ekonomiska utvecklingen.
Därmed lät man också den utgiftspolitik som man hade föreslagit ligga fast. Därmed lät man bli att även fortsättningsvis vidta de åtgärder som skulle kunna stärka tillväxtkraften i den svenska ekonomin och bidra till en bättre utveckling, bidra till ett mjukare fall i konjunkturen och bidra till en snabbare uppgång.
Att regeringen har sagt att vi de kommande åren kommer att få en minskande arbetslöshet ska ställas mot att vi nu ser hur konjunkturen har vänt också när det gäller sysselsättning och arbetslöshet. Att regeringen har sagt att vi de kommande åren kommer att ha en högre tillväxt och utveckling ska ställas mot att den faktiska verkligheten är en annan.
Regeringen har använt kartan i stället för verkligheten när det har skilt mellan karta och verklighet. Därmed har vi också en situation där regeringen håller på att tappa kontrollen över de offentliga utgifterna en situation där vi nu går in i en lågkonjunktur med mörka förutsättningar både när det gäller sjukfrånvaro och när det gäller arbetslöshet dessutom gäller det en lång rad olika områden.
I samband med budgetdebatten sade jag att det var en budget som bygger på låtsassiffror. Den utveckling som nu skett har visat och understrukit detta. Det innebär att nu motiveras högre utgifter av en utveckling som inte längre finns, och nu motiveras frånvaron av reformer av en utveckling som skulle kräva mer av reformer inom en lång rad olika områden. Vi ser konsekvenserna. Ni har tappat kontrollen över utgifterna och tvingats tillgripa budgettricksande.
Bara för nästa år kommer budgettricksandet att handla om ungefär 10 miljarder kronor. Ni kommer också att få en situation där växande kostnader för arbetslösheten och en växande inflation kommer att pressa utgiftstaken och där en svag kronkurs kommer att bidra till ett inflationstryck och därmed till högre räntor än vad som annars hade varit fallet. Ni har fört en passivitetens politik som har lett till att Sverige nu riskerar att gå djupare ned i lågkonjunkturen.
Ingen kan anklaga er för att arbetslösheten nu vänder uppåt därför att så är det när konjunkturen går upp och ned. När konjunkturen går upp minskar arbetslösheten, och när den går ned ökar arbetslösheten. Det är svårt för varje regering och varje politik att undvika detta. Däremot kan ni anklagas för den passivitet som ni visat under högkonjunkturen.
Vi lämnar nu en högkonjunktur bakom oss med en rekordhög arbetslöshet. Vi har aldrig i en högkonjunktur haft en så hög arbetslöshet som den vi nu lämnar bakom oss. Det är också så att vi har en arbetslöshet som är större än vad ni själva vill erkänna och tala om. Räknar man samman den öppna arbetslösheten, människor i åtgärder, deltidsarbetslöshet och den latenta arbetslösheten hamnar vi på drygt 14 %, men ni räknar bara mellan en tredjedel och en fjärdedel av de arbetslösa. Detta ledde också till att ni på er partikongress triumferande kunde säga: Vi har besegrat arbetslösheten.
Detta, fru talman, är skamligt gentemot de människor som det gäller, och det är också ekonomiskt ansvarslöst. Hade finansministern nu varit här skulle han ha kunnat ta ställning till dessa frågor. Jag hade kunnat fråga honom hur man med en rekordhög arbetslöshet från en högkonjunktur en arbetslöshet som är tre eller fyra gånger större än man själv vill erkänna kan hävda att arbetslösheten är besegrad? Dessutom stiger arbetslösheten nu, med de effekter som det har för segregation, utanförskap och människors sociala trygghet och med de effekter som det har för Sveriges förmåga till tillväxt, till att skapa välfärd.
Fru talman! Socialdemokraterna har svikit i frågan om arbetslösheten. Det får konsekvenser för människor och för vårt samhälle, och det kommer att få konsekvenser för de offentliga finanserna och för den ekonomiska utvecklingen och välfärden i vårt Sverige.
Ni har svikit när det gäller segregationen. I början av 90-talet var ungefär en tredjedel av de människor som bodde i de mest utsatta områdena arbetslösa. I dag när vi går in i ett nytt decennium är två tredjedelar arbetslösa, men ni säger att ni har besegrat arbetslösheten. När ni säger detta säger ni också: Vi har ingen mer politik att föra.
Det är ju inte bara så att ni förtränger och för undan dem som är arbetslösa ur er statistik och er politik, utan det är också så att ni därmed ställer er passiva inför vad som är ett av vår tids största samhällsproblem.
Fru talman! Inte nog med detta: Sedan år 1997 har sjukfrånvaron mer än fördubblats. Det innebär sett till motsvarande antal personer i arbete att ungefär drygt 240 000 människor har tillkommit vad gäller sjukfrånvaron. Det motsvarar alltså ungefär 5 % av arbetskraften. Hade vi haft samma sjukfrånvaro som 1997 hade alltså arbetslösheten legat ännu mycket högre. Den sysselsättningsuppgång som ni skryter med att högkonjunkturen har gett beror till den dominerande delen på ett av de största misslyckandena i den förda politiken, nämligen den snabbt accelererande sjukfrånvaron. Det är skamligt att ni skryter om denna utveckling.
Fru talman! Vi ser nu en regering och en politik som har misslyckats med ett antal olika grundläggande utmaningar. Tillväxtpolitiken har i stället präglats av passivitet. Arbetsmarknaden har inte präglats av reformer och förändringar. Statsfinanserna har i praktiken hamnat i en situation där de saneringsinsatser som präglade 90-talet har återställts, och vi har i dag en snabb utveckling av utgifter där utgiftstaken får bli utgiftsmål och där utgiftstaken nu för första gången ställs på prov i en lågkonjunktur. Där har ni redan börjat tricksa.
Ni har också misslyckats med att skapa bättre villkor för människor att själva forma sin välfärd, och ni har misslyckats med att skapa bättre förutsättningar för företagande. Det här ser vi mycket tydligt komma till uttryck i den politiska debatten. När en minister och en utredare säger att det i grunden är bra att det försvinner jobb från Sverige bygger det på föreställningen att det kommer till jobb till Sverige. Men så sker inte. När vi hör ledande socialdemokrater tala om att AP-fonderna genom politiska beslut måste börja investera i Sverige är det ett uttryck för att vi inte har ett näringsklimat och ett företagsklimat som leder till investeringar i tillräcklig utsträckning. Det är därför vi också har en utveckling med en sjunkande krona och en allt svagare tillväxt gentemot andra länder. Ni ser tecknen, men ni vågar inte tala om dem. I stället vill ni genom konstlade former skapa investeringar genom politisk styrning av AP-fonderna.
Fru talman! Socialdemokratins problem har kommit att bli att man är en motståndsrörelse mot allt det nya, mot alla de reformer som kan ge Sverige tillväxtkraft och människor ökad välfärd. Nyligen har ni genomdrivit en partikongress