På en liten grå bakgård hänger tvätt samtidigt som några hönor går och pickar vad som finns att äta. Det är en betydande skillnad mot de nybyggda skyskraporna i stadens centrum. Här har det motarbetade oppositionspartiet numera sitt högkvarter, efter att man blivit uppsagda från modernare lokaler. En liten tekittel står och kokar på en kamin, för det te som vi blir serverade.
Staden har sin andra boom på grund av dagens höga oljepriser, på samma sätt som man under andra hälften av 1800-talet dominerade världens oljeproduktion. Här la bröderna Nobel grund för en förmögenhet som vi påminns om varje år. Och här är Iran en ständigt närvarande hotfull granne. För regimen är det lätt att använda hoten från Iran, och från Ryssland, för att legitimera en maktutövning som sker utan respekt för demokratins grunder och för mänskliga fri- och rättigheter. Och ändå vill den politiska eliten komma Europa närmare. Ytterst som medlem eller kanske för en del mindre förpliktigande som en allierad.
Det handlar om staden Baku och landet Azerbaijan. Det ligger i den mest bortre gränsen av Europa längs den gamla silkesvägen som en gång förband Europa med Asien. Här möts Europa med den asiatiska världen. Gamla karavanseraljer i den gamla staden påminner om att detta en gång var en port mellan Europas allra yttersta kanter och Asien. Och i dag är det en port mellan inte bara Europa och Asien utan också mellan Europa och den muslimska världen. Och Azerbaijan står självt och pendlar mellan den demokratiska och den diktatoriska vägen, i dag är det ingen tvekan om att det är diktaturen som lockar de styrande mest. Kraven på demokrati är för en maktelit som håller greppet om betydande naturresurser alltid störande.
I Europas grannskap finns det många länder som pendlar mellan demokrati och auktoritära styren, där valet av väg ofta handlar om antingen öppenhet, frihet och rättstat eller inåtvändhet, diktatur och korruption där den gamla tidens krafter står so vinnare. Så ser det ut i det mest östra Europa med länder som Vitryssland, Ukraina, Moldavien, Georgien, Armenien och Azerbaijan. Och på motsvarande sätt på Västra Balkan där Kroatiens inträde i EU nästa år ger en kraft till alla de krafter i andra länder som vill låta demokratin och gemensamma europeiska värden vinna. Och så ser det ut i Nordafrika med de länder som under den arabiska våren har rest sig ur gamla förtryck utan att vägen till det nya är självklar.
När det gäller det östliga Europa har vi ett partnerskapsprogram som syftar till att skapa ett gemensamt ramverk för samarbete men också för grundläggande värderingar. Det kravet spelar här en särskild roll eftersom europeiska länder som uppfyller kraven på demokrati och öppna ekonomier har en rätt att bli medlemmar i EU.
I början av denna vecka var jag i Baku och besökte både opposition och deltog i östra partnerskapets parlamentariska församling som jag ivrat mycket för att få till stånd av det enkla skälet att det ger oss möjligheter att diskutera energi, visa, marknadsekonomi och öppna marknader samtidigt med demokratiska krav och reformer.
Om ett land som Azerbaijan väljer en utveckling som i Dubai eller att underordna sig ryska maktambitioner förlorar Europa. Samtidigt kan vi vinna på en utveckling som ger oss fler och fler demokratiska grannar som bidrar till att försvaga både Moskvas ambitioner att styra över sitt närområde och som motverkar en iransk offensiv. Vi värnar vår säkerhet och utvecklingskraft genom att bidra till demokrati i vår omvärld. Leder det till fler medlemmar i framtiden vinner vi även på det.
Läs gärna den publicerade krönikan, med tillhörande kommentarter, på Norrköping Tidningars hemsida. Publicerades lördagen den 7 april 2012.