Det är svårt att förstå det stora vansinnet bakom massmorden av pakistanska skolbarn. Talibaners medvetna mördande av barn är bara ett uttryck för hat, brutalitet och förakt för människolivet. Kanske är det så att man inte ska försöka förstå det som är oförståeligt och vilar på den mänskliga galenskapens grund. Viktigare är att förstå att det finns en ondska, brutalitet och hat som dialog, samtal, förnuft eller den kraftfullaste rättsstat förmår rubba.
Och tyvärr har vi sett det i vår moderna historia. Förintelsen, massmorden i Sovjetunionen, etniska rensningen på Västra Balkan, Rwanda och nu det vi ser i Syrien och i Irak. Massmord av människor för att de är människor som är de andra. Eller helt enkelt för att människolivet inte erkänns något värde.
De som vill använda våld därför att de helt enkelt anser sig ha rätt till det för sina syften är inte intresserade av att diskutera det som de inte anser behöver diskuteras. Det gäller nu Rysslands invasion av Ukraina och den fortsatta krigföringen.
Mot dem som anser sig ha rätt att använda våld, och mot dem som inte erkänner mänskliga fri- och rättigheter, som inte betraktar människolivet som mer än något man kan släcka om det behövs eller hjälper en själv att skrämma andra måste civilisationen ha sin våldsförmåga. Det kallas försvar. Sverige behöver en stark försvarsmakt för att kunna bidra till att världssamfundet kan möta föraktet för människolivet och för att kunna försvara våra gränser. Det behöver tveklöst vara starkare än vad det är idag. Och vi behöver tveklöst agera tillsammans med andra demokratier för att stärka demokratin i en värld där hoten mot den är det främsta hotet mot fred.