Den enkla summeringen av gårdagens besked från Centerpartiet är att Stefan Löfven kommer att sitta kvar som statsminister. Det är faktiskt det enda konkreta. Trots ett svidande valnederlag för både socialdemokraterna och Miljöpartiet sitter samma regering kvar. Trots att en stark majoritet röstade bort Stefan Löfven i riksdagen ger Centerpartiet nu socialdemokraterna något som i det närmaste kan beskrivas som monopol på regeringsmakten.
Tidigare decennier kom detta att skada Sverige. Inte bara för att den politik som fördes gjorde Sverige till ett land under socialdemokratisk hegemoni utan också för att socialdemokratisk dominans – över Radio och TV, myndigheter och välfärd – underminerade det som är demokratins vitalitet och livsluft, nämligen den reella och inte bara formella möjligheteten till regeringsskiften. Då var det på grund av att socialdemokrater under decennier i allmänna val fick ett brett väljarstöd, att man alltid kunde lita sig på kommunisterna och att i fall detta inte räckte Centerpartiet gav en hjälpande hand. Nu är det värre. Beskedet från Centerpartiet, applåderat av en rad liberala ledarskribenter, innebär nämligen att två liberala partier, förutsatt att Liberalerna följer C i spåren, kommer att överlåta regeringsmakten som sådan till S.
Det är fullt demokratiskt. Det är demokratiskt fattade beslut och det kommer att konfirmeras genom en fullt demokratisk process i Sveriges riksdag. Även om det förmodligen inte var vad deras väljare väntade sig är det fullt demokratiskt att hantera sitt ansvar som man finner bäst. Det är därför vi har kommande val för att låta väljare utkräva ansvar.
Men i slutändan innebär det ett ställningstagande som innebär att det inom den traditionella politikens centrum inte finns något annat regeringsalternativ än en socialdemokratiskt ledd regering. Det underminerar väljares möjligheter att välja eller att avsätta en regering.
Det eliminerar den för demokratins innehåll avgörande viktiga förutsättningen att det finns alternativ till den sittande regeringen.
Att en regering som missköter sig, som när det gällt Transportgate, Svenska Kraftnät, Polisen, gängkriminalitet, försvaret och klimatpolitiken liksom de offentliga finanserna, kan ersättas av en annan. Att myndighetschefer vet att deras ansvar är inför den offentliga makten och det svenska folket, inte inför statsråds godtycke. Att regeringsmakten kan falla är en förutsättning för att den inte ska förfalla.
Det är också en förutsättning för att populismens och extremismens krafter inte ska växa i frustration över att makten ständigt blir densamma.
De som i tron på sin egen upplysthet anser sig vara demokratins vänner mer än andra har nu medverkat till att krympa demokratins livsrum. Det är som sagt fullt demokratiskt men värnar inte demokratins livsluft, dess funktion och medborgarnas förtroende till att de genom sin röst kan byta makthavare och ny regering.
Det som nu sker är en konsekvens av något allvarligt som påverkar den svenska debatten och ytterst demokratins förutsättningar och dess innehåll, både det formella och det reella.
Samtidigt som vi har grupper som direkt vill bekämpa den liberala demokratin, från militanta vänstergrupper till sektbildningen kring NMR, så har vi också de politiska partier som vill relativisera värdet av demokratin, det öppna samhället och friheten, eller som genom sin politik gör det oavsett vad de säger sig vilja. De står som de främsta vinnarna till gårdagens maktöverlåtelse.
Vänsterpartiet vill upphäva privat ägande som ett led i att uppnå det kollektivistiska samhället där staten styr. I ett sådant samhälle finns ingen frihet kvar även om Vänsterpartiet inte längre talar om att man vill upphäva demokratin. Likväl, den dag privat ägande är upphävt finns inga privata tidningar, inga privata stiftelser, inget ägande annat än staten och ingen som kontrollerar allt annat än staten. Den svenska vänstern och stora delar av medieliten har svårt att göra upp med denna vänster även när den kramade diktaturerna i Östeuropa, Kuba eller Venezuela. Vänsterpartiet har under den gångna mandatperioden ingått i regeringsunderlaget och kommer att göra det även nu.
Sverigedemokraterna å sin sida har en nationalistisk agenda som genom att sätta en tänkt nationell ordning och en nationalistisk idé ovan den enskilde och individens rätt relativiserar både friheten och det öppna samhällets värde. De definieras av en främlingsfientlighet som i grunden är oberoende till den svenska flyktingpolitiken men som utnyttjar dess brister liksom bristerna i integration och lag och ordning.
Den främlingsfientligheten handlar ibland om ren rasism, ibland om fördomar men ibland också bara om en frustration över en misslyckad politik där få invändningar ryms i åsiktskorridoren. Men, precis som i fallet med vänstern, är resultatet – oavsett om tron är ond eller god – en politik som underminerar viktiga förutsättningar för demokratin.
Medan Vänsterpartiet har ett stabilt stöd av människor som sätter socialismen före friheten och demokratin har Sverigedemokraterna fått sitt största stöd ur den etablerade politikens bristande förmåga att hantera segregation, integration och den kriminalitet som föds ur dessa misslyckanden. Det är inte en utbredd främlingsfientlighet som gett Sd dess framgångar utan den etablerade politikens misslyckande liksom skyggandet för problem som ansågs gynna Sd om man talade om dem.
De har båda det gemensamt att de vill riva upp den grund som ger Sverige trygghet och säkerhet i vår tid. De vill inte bara lämna EU utan vill att EU ska avvecklas, med allt vad det innebär för välstånd, säkerhet och trygghet i en orolig värld.
Dessa krafter till vänster och höger kan i grunden bara mötas genom en offensiv politik som möter det svenska samhällets hot och problem. Rysslands rustning, behovet av en fri handel, en starkare inre marknad i Europa, en politik för företagande som ger jobb, konkurrenskraft och tillväxt, en invandringspolitik som bygger på anständighet och rättsstat istället för godtycke, en starkare polis som bekämpar gängkriminalitet och ett starkt försvar. Regeringen Löfven har fatalt misslyckats med detta.
Den överenskommelse som nu ligger kommer på nytt öppna upp för en migrationspolitik baserad på godtycke bortom rättsstatens regler, oförmåga att värna gränserna och ingripa mot de hot som vi ser både i form av terrorism och grov kriminalitet. I städer som Malmö och Göteborg har vi sett det som allra tydligast, liksom att socialdemokratiska ledningar har blundat inför extremismen och antisemitismen. I Malmö har man till och med gjort sig till en del av det utan att socialdemokraternas ledning har noterat det än mindre reagerat.
Det allvarliga är att vi nu ser dem som inför hoten mot vårt samhälle attraheras av tanken på en upplyst despoti – de som tros veta bäst skall bestämma över folk som inte tros begripa.
Miljöpartister, miljöaktivister och forskare som diskuterar klimatet har på olika sätt lekt med tanken på den globala despotin, där man förmodas få saker uträttade opposition och krävande förankringsprocesser. Det är en fördummande tanke som bara avslöjar att deras klimatpolitik är undermålig och inte kan få folkligt stöd. Det faktum att de varje gång de får kritik betygar sin respekt för demokratin förminskar inte det faktum att de relativiserar den när de erkänner sin lockelse för att upphäva val och luftar sitt intresse för vad en global despoti kan uträtta. Man ska inte överskatta omfattningen av denna tanke men inte underskatta vilken betydelse det har att demokratin ifrågasätts inom regeringspartier.
Men vi ser även andra tankar som närmar sig en vurm för upplysningens despoti på de ledarredaktioner som intalat sig själva att utanför deras åsiktsram vilar fascism och nazism bland partier som i decennier varit de ledande för att värna demokrati, individuella fri- och rättigheter, Europas gemenskap och säkerhet genom starkt försvar och Nato. De tror att Sverigedemokraternas smittkraft är så stor, och andra liberala krafters förmåga att stå emot så liten, att de på fullt allvar menar att en alliansregering med fyra partier eller med bara två skulle öppna utvecklingen för att fascistiskt Sverige.
Bara genom en socialdemokratisk regering kan vi värna demokratin, menar de, och bara genom att i praktiken exkludera en del av riksdagens ledamöter från frågan om vilken regering som kan vinna stöd kan vi skydda oss mot hoten mot demokratin, inbillar de sig.
Därför vill de istället att Sverigedemokratiska väljare till varje pris och oavsett vilken regeringspolitik som förs – även om den fördjupar segregation, motverkar integration, ger ökad arbetslöshet, accepterar hederskultur och ser mellan fingrarna med antisemitism i våra storstäder och i regeringspartier – ska stå utanför varje form av inflytande.
Inte bara i de frågor där de är i minoritet och som i varje demokrati kan och ska röstas ner utan också där Sverigedemokraterna är eller kan vara en del i en majoritet i riksdagen ska de räknas bort. Det är denna inställning som har skapat den besynnerliga matematiken 144 mandat mot 143 som om 62 mandat har amputerats bort från den svenska grundlagens bestämmelser om riksdagen. Förutom att i de 144 mandaten ingick 28 röster från det enda diktaturkramande partiet i Sverige, som S först inte räknade in i sitt underlag, har man nu med Mp, C och L gjort sig beroende till Vänsterpartiets stöd.
Frågan om vilken politik en sådan regering skulle föra har varit underordnad exkluderingen av vissa ledamöter i Sveriges riksdag från den beslutsordning som alla bör ha en likvärdig del i kraft av sitt valda ämbete. När politiken underordnas maktpolitiken gynnar det inte demokratin.
Målet har varit och är bara att ställa en del av valmanskåren utanför demokratins beslutsfattande oavsett de uppfattningar de har i olika frågor. De hävdar att värnet om den liberala demokratin kräver att var femte röst elimineras, oavsett dessa röster åsikter i sak. Det är ett märkligt sätt att fira den allmänna rösträttens jubileum.
Denna attityd kan bara göda den populistiska föreställningen om att det finns en elit som sätter sig över folket. Den motverkar de reformer Sverige behöver och den motverkar en politik för att värna liberala idéer och ideal, från att göra rättsstaten stark till att stärka försvaret av vår demokrati mot yttre och inre hot. Det hjälper inte hur många utredningar Stefan Löfven nu blidkar C, V, L och Mp med. Bristen på en sammanhållen politik kommer att leda till växande utgifter, ökade bidrag, höjda skatter och ökad arbetslöshet som kommer stå som hinder för de reformer som behövs och som regeringen är emot.
Väljares uppfattningar som majoriteten ogillar ska hanteras genom att de röstas ner, inte genom att ogilla väljarna.
Viljan att diskvalificera vissa väljares röster bara för att man ogillar dem är inte demokratisk, den är elitistisk. Den vilar på en falsk uppfattning om den egna upplystheten.
Den är inte liberal. Den värnar inte liberala institutioner, ideal och idéer. Den bakbinder politikens centrum från de maktskiften som är demokratins livsluft. Därmed öppnar den för populismens och extremismens krafter. Man blir inte mer upplyst för att man ser ner på andra, oavsett vilka kvicka tillmälen man använder sig om andras hybris, att de är neandertal eller fiskmåsar. Det liberala samhället och friheten måste som alltid försvaras av dem som värnar våra institutioners kraft istället för att posera.
Demokratin värnar vi genom att rösta, genom att låta majoritet vinna över minoritet, genom att slå vakt om varje medborgares och väljares lika värde.