Gunnar Hökmark lämnar Europaparlamentet efter 14 år och manar de borgerliga i Sverige till bättre självförtroende.
Du meddelade förra helgen att du inte står till förfogande i nästa val till Europaparlamentet. Varför?
– Någon gång ska man sluta. Jag tycker det är lika roligt nu, men någonstans blir det samma sak och det har blivit tungt att åka iväg varje måndag. Jag vill gärna göra nya saker, pröva nya vägar, utveckla tankesmedjan Frivärld och mycket annat. Men det är lite konstigt. För första gången på väldigt länge är jag inte vald till att företräda Moderaterna. Det är en betydande separationsångest.
I veckan föreslog Moderaternas nomineringskommitté enbart nya namn som toppkandidater till Europaparlamentsvalet. Varför, och är det klokt att göra sig av med all erfarenhet på ett bräde?
– Jag har en enkel princip: jag kommenterar inte de som nominerar. Vad gäller erfarenhet så kommer jag att göra allt jag kan för att de som kommer ner dit länkas in, får veta vad det handlar om, och lär känna människor. Det är inte magik, utan vilja, kompetens och att veta vart man vill och förmåga att bygga relationer. Ska jag bygga upp en majoritet i Europaparlamentet så måste jag få med mig många andra. Partigrupperna är en bas, men inte en gräns mot andra.
Den europeiska gemenskapen är tämligen ansträngd i dag – högst praktiska frågor om migration och eurosamarbetet blottlägger stora åsiktsskillnader mellan medlemsländerna. Finns en väg framåt?
– Ja. EU har alltid bestått av kriser. Det har varit smörberg och vinsjöar och galna ko-sjukan. Varje tid ger sina utmaningar. Nu har vi Trump, handelsfrågor, Putin, Erdogan och en värld som är mycket mer allvarlig än vad den varit under hela min politiskt aktiva tid. Och skulle vi inte ha haft EU, skulle vi ha behövt uppfinna det väldigt snabbt. Med EU har vi en gemensam bas för att möta många av de här problemen, annars hade vi varit ganska nakna. Vad skulle Sverige göra åt Ryssland när det gäller sanktioner för deras invasion av Krim? Och Estland, Lettland och Litauen – om de inte vore medlemmar i EU hade de varit ryska lydriken i dag.
Vad är EU-samarbetets främsta styrka och svaghet, enligt dig?
– Man talar ofta om Bryssel och enskilda lagförslag. Men det allra viktigaste, även om det låter lite patetiskt, är att vi är tillsammans. Sammanhållningen och möjligheten att fatta beslut är så avgörande viktigt. Svagheten ligger mer i våra egna sinnen, hos dem som tror att om bara vi har EU så löser sig alla problem. Men EU är inte en lösning, utan ger oss möjlighet att lösa problem. Och det leder ibland till en besvikelsens bestörtning. Det är som med Sverige. En del problem kan vi lösa, men andra måste vi leva med och hantera.
– Vi kan ha synpunkter på länder som Rumänien, Ungern, Polen, Tjeckien, Slovakien, Bulgarien, men utan EU hade vi inte haft möjlighet att ställa upp dem mot en vägg och tvinga dem att tala med oss, utan då hade de varit på väg mot helt andra riktningar.
Du blir nu en av Sveriges många återvändande utlandssvenskar. Vad är den viktigaste insikten och erfarenheten du tar med dig hem till Sverige efter 14 års pendlande till Bryssel och Strasbourg?
– Lite på skoj, men mest på allvar: det finns väldigt många utlänningar i Europa som precis som vi tror att de är de mest normala. Vi måste förstå att många andra kommer från en annan normalitet. Vägen till att lösa problem och leva med varandra, överbygga och öppna upp är vi förstår att Sverige inte är den enda modellen. Det finns många modeller och Sverige kan lära av andra.
Du är ordförande för European Alliance for Holocaust Survivors, och förärades i år Tjugosjunde januari-priset av föreningen Förintelsens Överlevande för ditt arbete mot antisemitism. Hur skulle du beskriva situationen för judarna i Sverige?
– Jag tycker det är tragiskt att så många människor känner sig otrygga i Sverige på grund av att de är judar. Jag är så trött på alla som säger ”det får aldrig hända igen”, som ett mantra, men då måste man också se till att det inte händer igen. Då måste man agera i skolor där lärare inte vågar säga att de är judar, när det händer saker på gatorna i Malmö, inte ursäkta eller släta över.
– Man måste vara tydlig mot de grupper som renodlar antisemitism, som NMR. Men vi måste också vara bättre på att upptäcka den omedvetna antisemitismen, som finns under ytan och bygger på en kategorisering eller obehaglig tankemodell som vi måste ta itu med.
Nato-övningen Trident Juncture har inletts i Norge. Totalt deltar 50 000 soldater. Det scenario man övar är att möta anfall. Trots att det inte uttalas, är Ryssland skälet till övningen. Hur orolig bör man vara?
– Man ska vara orolig, inte bara inför sådant som kan hända, utan det som händer just nu. Vi har Novichock i Salisbury, försök till statskupp i Montenegro, cyberkrigföring och olika påverkansoperationer i de baltiska staterna, försök till att påverka val i Sverige och en rad andra länder. Och så har vi kriget i Ukraina. Det pågår ett krig i Europa, vilket jag tycker är viktigt att repetera. Det är alltså inte fråga om ett framtida hot, utan en verksamhet som pågår just nu, har konsekvenser för oss och som vi behöver skydda oss emot, både militärt men också i alla lager under det.
En inrikesfråga: inom de borgerliga partierna finns olika uppfattningar om hur man bör förhålla sig till SD. Vad tänker du?
– Man ska lära av misstag. Decemberöverenskommelsen var från början ett stort misstag. Den kom till för att motverka SD, men det finns ingenting i svensk politik som så mycket har gynnat dem. Den bidrog till att vi sköt problem under mattan och gav oss en regering som inte kunde lösa eller hantera de problem som ökat stödet för dåliga krafter, och till dem räknar jag SD. Då måste man göra på något annat sätt. Man kan inte omdefiniera riksdagen och det tyder på bristande integritet när man är så rädd att tala med någon.
– En alliansregering baserad på Sveriges fyra liberala partier, som mer än andra betonar invididens rätt, varför skulle den kunna drivas till främlingsfientlig eller rasistisk politik? Jag förstår att Socialdemokraterna vill föra fram den propagandan, men jag tycker inte borgerliga partier ska gå i den fällan, utan med självförtroende säga: ”finns det något vi kan göra med gatustenars höjd eller pensionernas omfattning så gör vi det, men vi kommer aldrig att vika i grundläggande värden.” Den typen av självförtroende måste man kunna ha.