Diskussionen om de offentliga finansernas balansmål är avslöjande både för de risker som ständigt finns för politikens lättfärdighet och för mediers oförmåga att granska prioriteringar, och framförallt den brist på prioriteringar som leder till urholkade statsfinanser. De har nämligen genom alla tider visat sig vara populära i medier medan försök att kontrollera statsfinanserna genom återhållsamhet ständigt möts av negativ kritik. När det gick åt skogen med de sydeuropeiska ekonomiernas finansiella stabilitet gjorde det hela vägen med uppmuntrande ord i media.
Det svenska överskottsmålet sattes för att få ordning på statsfinanser som rusade i väg bortom all kontroll under 1990-talet och som gav en finansiell kris som exploderade 1990 – då också det första krispaketet kom med bland annat det undangömda kravet på att ansöka om EU-medlemskap- och 1991 då krisen slog fullt in i det finansiella systemet. Och det tog till 1993 innan utvecklingen vände. Därför sattes i full enighet efter 1994 ett överskottsmål.
I längden är det en besynnerlighet eftersom det inte finns någon anledning att det offentliga ständigt ska gå med överskott. Det innebär ju att det privata, det vill säga hushåll och företag ska gå med underskott. Det är detta underskott som nu, när förslaget om balans i de offentliga utgifterna har lagts, som beskrivs som ett ”reformutrymme” vilket alltid är en omskrivning av pengar som det offentliga för tillfället inte använder men som man gärna vill konsumera eller till och med låta skattebetalarna behålla.
Så, överskottsmålet hade sin poäng i att vi hade offentliga finanser i kris och en okontrollerad skuldbörda med mycket höga räntekostnader som följd, och allt svårare att finansiera skuldbördan på grund av att kostnaden för räntor skenade. När denna finansiella kris inte längre existerar finns det ingen anledning att ha ett överskottsmål. Då är det rimligt med balans. Det är det som nu föreslås, men med ett skuldankare samtidigt med innebörden att den offentliga skulden inte får överstiga 35%.
Som ekonomiskpolitisk företrädare för Moderaterna föreslog detta i början på 2000-talet, men med ett skuldankare på 40%, det vill säga att man skulle ha ett överskott i de offentliga finanserna fram till att skulden inte var över 40%. Där var vi inte då men var på väg.
När den är där eller under finns det ingen anledning att ha något överskott utan just balans över tiden. Det borde vara självklart i en fungerande samhällsekonomi att man har balans och att man hanterar utgifter inom ramen för den ordinarie budgeten och dess prioriteringar.
Föreställningen om att man får mer pengar om man gör av med pengar som man inte har sitter däremot djupt i många ekonomers och politikers sinnen. Vänsterpolitiker som i alla tider har haft detta som sin föreställning brukar därför glatt tro sig kunna lösa svåra problem genom att inte välja det som är det viktigaste utan prioritera allt de vill.
Ekonomer tror att den strikt laboratoriska synen på att ökade utgifter ger ökade intäkter som betalar de ökade utgifterna, eller i alla fall räntorna för det, tror på samma sätt att svåra problem som inte har kunnat lösas på annat sätt kan lösas genom att man ökar räntekostnaderna.
Frankrike är ett land som tyvärr har gått all in för detta och där är statens årliga räntekostnader snart den största enskilda kostnadsposten. Det innebär att räntekostnaderna, på de lån som man tog för att finansiera det man inte hade råd med, nu leder till att man än mindre har råd med det som man trodde sig ha råd med om man lånade.
Ett problem är att de ekonomer som rekommenderar ökade underskott har en poäng så länge ekvationen är deras egen, det vill säga man lånar bara x och får därmed en tillväxt på y, som innebär att man inom ramen för z år kan betala tillbaka skulden.
Om man nu vill göra det då, den förunderliga dag när det inträffar att alla viktiga projekt är gjorda och alla åtaganden fullföljda, och inte möts av krav på att finansiera ytterligare andra projekt som man heller inte hade råd med inom statens budget. Eller medialt populära utgifter i form av bidrag, subventioner, ökade satsningar på kultur, mer pengar till ineffektiva sjukvårdssystem så man slipper ta itu med att reformera dem med mera med mera eller det mesta.
Problemet är att det som är ekonomernas isolerade och kontrollerade poäng inte finns i verkligheten utan där finns vare sig de exakt lönsamma investeringar som isolerat leder till det man vill utan där framställs alla investeringar som just investeringar som är lönsamma i någon bemärkelse, och det finns inget slut på antalet lönsamma investeringar om man går till alla de politiska aktörer som har många men skilda uppfattningar om vad som är lönsamma investeringar.
Den verkliga och allvarliga poängen är att om man anser att underskott löser svåra problem finns det ingen begränsning för hur underskotten kan utvecklas. Och då finns det heller ingen begränsning av hur stora räntekostnaderna kan växa, eftersom man motiverat den växande upplåningen med att den skulle finansiera den tillväxt som gör att man kan betala mer än den ökade räntekostnaden.
Den riktigt allvarliga poängen blir därför en helt annan än vad ekonomer vill ta till sig. Pengar till de investeringar som tillhör den offentliga ekonomins normala utgifter, som i grunden kan beräknas genom den ständiga avskrivning på gjorda investeringar som alltid bör vara en del av en budget för att driva landet. Den årliga kostnaden för våra vägar är det årliga slitaget på dem, den årliga kostnaden för nya vägar är också det årliga slitaget på dem.
Det samma gäller tro det eller ej underhåll av statens fastigheter eller av järnvägens spår och växlar. Avsätter man inte pengar för underhåll kommer det växa fram en skuld i förhållande till tidigare gjorda investeringar som sedan plötsligt måste hanteras genom ett nytt beslut. Löser man det genom att låna och inte genom att finansiera det med de årliga statliga intäkterna ställer man i praktiken en stor del av statens utgifter utanför statens budget och de prioriteringar den kräver.
Då blir det till slut enklare att öka bidrag, subventioner och andra offentliga utgifter för konsumtion samt svårare att minska dem, eftersom man inte tar någon hänsyn till den offentliga infrastruktur som kräver årligt underhåll förutom årliga nytillskott om man vill bli bättre. Går man den vägen ökar den offentliga skulden samtidigt som räntebördan växer och tränger undan andra statliga utgifter. Då blir räntorna till slut en av statsbudgetens större utgifter, med konsekvenser för de vägar, järnvägar eller skolor och sjukhus man ville värna. När man då ska strypa skuldbördan måste man nämligen gå tillbaka till offentliga överskott som motverkar ekonomins utveckling och de investeringar som behövs.
Se på Italien, se på dagens Frankrike, eller se på USA. Skjuter man ifrån sig problemen studsar de tillbaka hårdare. Eller Sverige på 1990-talet.