Den extremistiska islamismen i norra Mali visar tillsammans med terrordådet i Algeriet på hur den nya världens säkerhetspolitiska hot präglas av andra mönster än dem som präglade det kalla kriget mellan öst och väst. Då stod mycket stora militära förband mot varandra på ömse sidor om gränsen mellan öst och väst i ett delat Europa. Då innebar terrorbalansen att konflikten mellan öst och väst var överordnad och gjorde i stort sett alla andra konflikter till lokala konflikter som inte tilläts påverka säkerheten globalt.
Då fanns hoten mot demokratin på en sida och demokratin på den andra. Och då innebar krig storskaliga väpnade operationer mellan länder där syftet var att ta territorium och övervinna länder. Rustningen i sig gjorde liksom terrorbalansen att hotet om krig i vår del av världen handlade om det stora kriget där varje liten militär insats skulle leda till det storskaliga. Så handlade kriget om kontrollen över territorier och hur territorier och länder skulle kunna vinnas eller försvaras.
I dag finns ingen geografisk gräns som delar upp fiender och vänner till demokratin och våra fria samhällen. Idag begränsar sig ingen konflikt till den del av världen där den utvecklats även om det sker i andra delar av världen. Demokratins fiender finns inte bakom en gräns utan omfattas även de av globaliseringen. Och deras fiender och deras mål finns där frihet och öppna samhällen finns.
Därför leder en lokal extremiströrelse i norra Mali till en konflikt som driver fram insatser från grannländer och Europa samtidigt som den hotar stabilitet och säkerhet långt bortom landets gränser. Den har nu lett till ett av de större terrordåd och gisslantagande vi har sett i modern tid där oräkneligt antal länder dragits in. I Sverige känner vi delar vi den oro som man nu upplever i Norge och i andra länder. Och det kunde lika väl ha varit svenskar. Och det finns inget som säger att det inte kunde skett i Frankrike eller i just Norge. Och det är ytterst detta terrorhot som lett till det franska ingripandet och de europeiska insatserna i Mali.
Om man tror att det storskaliga invasionshotet som hörde det kalla kriget till definierade det säkerhetspolitiska hot mot Sverige som sådant bortser man från att det var så det såg ut då på grund av de politiska förutsättningar som skapade den tidens motsättningar. I vår tid har vi andra förutsättningar och vår tid präglas av dagens politiska motsättningar och konflikter. De finns, som vi ser när vi blickar runt om i världen, och vi ser också att de leder till konflikter, militärt våld och risk för olika nivåer av krigföring. Inte som stora invasioner utan för att med militära medel uppnå politiska mål eller eliminera en motståndare.
Frånvaron av invasionshotet innebär inte en frånvaro av hot som riktar sig mot Sverige, mot det Europa vi är en del av eller det grannskap som binder oss samman med andra länder, eller mot svenska intressen av fred och säkerhet i en global värld.
En del av hoten kan vi skapa oss en bild av, andra uppstår genom konflikter och motsättningar som plötsligt utvecklas i nya former. Det är sällan det rationella och kloka tänkandet som leder till militära konflikter utan snarare frånvaron av det. Därför kan ett angrepp mot en gasanläggning i Algeriet bli en överraskning som plötsligt påverka hela Europa.
När den politiska viljan och beredskapen att använda våld finns kan väpnade insatser och krigshandlingar också bli det konkreta utloppet för dem. Inte enligt det kalla krigets logik och förutsättningar utan utifrån dagens motsättningar och spänningar där geografins avstånd betyder allt mindre.
Militära insatser och väpnat våld kan tyvärr användas för väldigt mycket annat än stora invasioner. För att dominera, för att skrämma men också för att avskräcka, för att skapa nya förutsättningar eller för att nå politiska mål man har föresatt sig. Det vi ser i dag är att viljan att använda väpnade insatser för att nå politiska mål är lika mycket förekommande som tidigare. Det behövs tyvärr inte någon djuplodande underrättelseverksamhet för att se att den viljan och förmågan både finns och förändras i vår omvärld, både i vår närhet men också längre bort i en värld där avstånden inte längre ger oss ett skydd.
Växande ekonomisk styrka ger också krav på ökad politisk betydelse och ökad militär förmåga. I den delen utgör regimer och rörelser som står bortom demokratisk kontroll och som bygger sin makt på våldet mot sina egna medborgare en risk som alltid måste tas på allvar. Det gäller i det globala perspektivet, som är en del av vårt, Kina liksom Iran eller långt bort Nordkorea men självfallet också utvecklingen i Ryssland eller extremistiska rörelser i inbördeskrig som vill vidga sin krigföring mot andra. De utgör alla utmaningar mot det ett öppet och demokratisk Europa.