Mycket av den politiska debatten just nu handlar om den spelteoretiska diskussionen om olika regeringsalternativ snarare än om den politik som behövs och vilken regeringsstruktur den kräver. Det motverkar en diskussion om de politiska alternativen till förmån för en ständig spekulation om regeringsalternativ baserad på just spekulationer om andra.
Det är uppenbart att en regeringsbildning påverkar politiken men politiken beror framförallt på vilken majoritet som kan finnas i riksdagen. Tanken på att det ska gå att föra en politik baserad på ytterlighetspartier i strid med en riksdagsmajoritet är inte bara fel utan farlig. Politiken bör tvärtom formas i det som det finns ett stöd för i riksdagen. Varje beslut måste ha en demokratisk legitimitet.
Det är riksdagen som är centralpunkten för den svenska demokratin. Regeringen är dess verkställande organ. Riksdagen är överordnad regeringen, inte tvärtom som mycket av den politiska diskussionen förutsätter. En regering som vill föra en politik som saknar stöd i riksdagen får finna sig i att den inte kan föra den politiken. Den får istället föra en politik som kan vinna stöd i riksdagen. Konstigare än så är det inte.
Både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna kan påverka de politiska besluten i riksdagen genom de val de gör inför olika voteringar. Det är deras demokratiska rätt och den demokratiska rätten är självklar. Men det innebär inte att de har rätt att påverka beslut bara genom att de finns i riksdagen. Sverige ska inte ha x procent kommunism bara för att Vänsterpartiet sitter i riksdagen, lika lite ska Sverige ha y% främlingsfientlig lagstiftning eller den invandrarpolitik som SD står för.
Sverigedemokraterna påverkar regeringens politik varje gång det röstas i riksdagen. Om Alliansen är emot regeringens politik behöver den Sverigedemokraternas stöd, förutom att den redan från början har förhandlat samman sig med Vänsterpartiet.
Därför kan regeringen inte få igenom sitt förslag till offentlig upphandling, som ger ökad facklig makt och mindre rättsstat, eftersom SD säger nej till det. Den rödgröna regeringen hoppades på Sverigedemokraternas stöd för att få igenom sin politik. De var i beroende av det. Ursprungligen hade man dessutom förhandlat den med Vänsterpartiet, som är en extrem motståndare till fria och öppna ekonomier och som är emot marknadsekonomi.
I förhandlingarna med Vänsterpartiet har Socialdemokraterna också gett efter för den företagsfientlighet som alltid har präglat Vänsterpartiet, i nuet under nuvarande namn och tidigare under de olika namn man har ömsat sig fram och tillbaka ifrån.
Just nu är alltså Socialdemokraterna beroende till både Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet för att kunna regera. Trots detta, eller kanske därför, försöker man flytta den politiska diskussionen från den politik man idag vill föra, och med de stödpartier man har, till att diskutera om Alliansen skulle behöva stöd från Sverigedemokraterna. Svaret på den frågan vet vi för det första inte eftersom det beror på kommande valresultat. Men mycket talar för att Sverigedemokraterna genom att ställa sig på Vänsterpartiets och Socialdemokraternas sida kan rösta ner Alliansens politik och genom att rösta för den ge den majoritet. Så är det i dag och sådan är demokratiers logik.
Men det innebär inte att Sverigedemokraterna, eller Vänsterpartiet, ska kunna påverka i de frågor där deras extremism kommer till uttryck. Sverigedemokraterna bör inte kunna påverka svensk invandrings- och flyktingpolitik, inte för att deras enskilda förslag behöver vara extrema utan för att deras syften är främlingsfientliga, och vi ska inte ha en lagstiftning i dessa frågor som präglas av främlingsfientlighetens logik.
De bör heller inte av uppenbara skäl påverka svensk säkerhets- och utrikespolitik. Banden eller influenserna till Moskva är för uppenbara, nu senast skådade i Putilov-affären. Det samma gäller Vänsterpartiet. Där finns en respekt och förståelse för Moskvas krav som lever kvar sedan det kommunistiska styrets tid. Det borde också gälla den ekonomiska politiken och finanspolitiken där Vänsterpartiet vid varje givet tillfälle demonstrerar total ansvarslöshet, från hyllningar till den venezolanska regimen till regeringens Tsipras försök att leva på ännu större underskott och inga reformer.
Båda partier har en historia som präglas av oförmåga att se demokratins och det civiliserade samhällets gränser. Sverigedemokraterna har rötter i nazistiska grupperingar och i främlingsfientlighet. Vänsterpartiet har sitt rotsystem i det parti som under decennier stödde brutala förtryckarregimer i våra grannländer och som gratulerade diktatorerna på diktaturens födelsedagar. De ansåg att de kommunistiska diktaturerna var socialistiska paradis, så som de själva beskrev det i sina partiprogram.
De blundade för förtrycket, terrorn och diktaturen ända fram tills att diktaturerna upphörde. De kunde inte och kan inte säga att de inget visste eftersom de visst det visste. Det var ju förtrycket och proletariatets diktatur de hyllade och det var denna hållning som de gjorde till sin egen retorik.
Demokratin fick inte vara överordnad klasskampen, som de uttryckte det. Så var det parti som Lars Ohly och Jonas Sjöstedt engagerade sig i, för att de stödde den politiken. Och så har de förklarat varför de tyckte som de tyckte. När de får med sig regeringen på att bekämpa företags vinster är det ett led i denna socialistiska dogmatik. När de får med sig regeringen på ansvarslösa miljardrullningar är det ett utslag av samma ekonomiska ansvarslöshet som alltid präglat dem och som har att göra med att klasskampen går före den samhällsekonomiska stabiliteten och företagandets villkor.
Vänsterpartiet är inte, som dem några närstående journalister har beskrivit det, sina rötter i rösträttskam och välfärdsreformer utan i hatets och socialismens retorik, i hyllningarna till dem som mördade och deporterade människor på andra sidan Östersjön i årtionden. Och återkommande blommar förtjusningen eller beundran för politiskt våld upp inom deras organisation, med tillrättavisningar från dem som en gång gick med för att de beundrade den politiska våldsretoriken.
Är det rimligt att Sverigedemokraterna ska påverka svensk politik där man grundar sig på främlingsfientlighet och extremism. Nej. Är det rimligt att Vänsterpartiet ska få påverka svensk politik där man står för extremism och socialistiska uppfattningar som skapat fattigdom och förtryck. Nej.
Problemet är att den rödgröna regeringen låter Vänsterpartiet påverka sin politik samtidigt som man är beroende till Sverigedemokraterna för att få igenom den när Alliansen är emot. Det gör att funderingarna, och attackerna, på om Alliansen skulle vara lika beroende till Sverigedemokraterna som regeringen i dag blir hycklande, samtidigt som man legitimerar och samverkar med ett parti vars nuvarande företrädare hyllat diktaturen och det politiska våldet.
Vi behöver nu en politik som grundar sig på den parlamentariska majoritet som kan formas i varje enskild fråga. Det borde utesluta många av de skattehöjningar som nu är på väg, det borde kunna leda till högre försvarsanslag och budgetpolitisk återhållsamhet när det gäller bidrag, öppenhet för företagande inom varje område där människor får välja och kvaliteten uppfylls och där tillväxten formas genom fler jobb och låga skatter på arbete.
Det bör inte vara regeringsförhandlingar med ytterlighetspartier som formar svensk politik utan en öppen process i Sveriges riksdag, där regering och opposition får finna varandra för de majoriteter som krävs.
Det är Socialdemokraterna som samarbetar och gör sig beroende till ett parti som inte kunnat respektera de gränser som demokratin ställer. Samarbetet med Vänsterpartiet innebär att man legitimerar ett parti som under årtionden stödde diktaturer i full medvetenhet om deras brutaliteter och förakt för mänskligt liv och mänskliga fri- och rättigheter och vars nuvarande företrädare engagerade sig för att ge sitt stöd till denna politik. Vänsterpartiet står för en samhällsmodell där statens fullständiga makt över medborgare och ekonomi undergräver det öppna samhället, demokratin och medborgarnas frihet.
Hur Vänsterpartiet röstar är liksom frågan om hur Sverigedemokraterna röstar en fråga för dem. Att förhandla om deras stöd och göra sig beroende till dem vad gäller en regerings politik är en annan. Finns det en majoritet för eller emot en politik i Sveriges riksdag är detta i linje med demokratins villkor. Finns det ett stöd i riksdagen för höjda skatter, ökade bidrag ska detta självfallet kunna få genomslag. Men om det finns en majoritet emot höjda skatter, ökade underskott och förbud mot vinster i företag ska det självfallet gälla, oavsett regering.
Regeringar bör söka majoritet i riksdagen snarare än att göra sig beroende till de krafter som står för en politik som underminerar det öppna samhället.