Något som inte verkar ha slagit huvuddelen av Sveriges krönikörer, analytiker och statsvetenskapliga tyckare är att en alliansregering kan fällas av SD först om Socialdemokraterna gör gemensam sak med detta parti
Frågan om regeringsbildning är alltid en komplicerad fråga. Men i grunden är den samtidigt så som grundlagen anger okomplicerad. En regering måste ha stöd för sin politik i riksdagen. Det saknar den nuvarande. Däremot har den kunnat regera utan stöd för sin politik men med den konstgjorda andning som Decemberöverenskommelsen innebar.
De politiska konsekvenserna är betydande. En utebliven förstärkning av försvaret. En hetsjakt mot privata företagare och människors valda välfärd. Höjda skatter. Utfasning av kärnkraft med större koldioxidutsläpp som konsekvens. En budgetpolitik präglad av konjunkturberusning.
Hur har frånvaron av en mer aktiv integrationspolitik påverkat Sverige? Hur har låtgåpolitiken vad gäller polisens ledning och organisation underminerat rättsstaten? Hur har Sveriges roll i EU-samarbetet försvagats med den relativa passivitet som råder (initiativet till att EU ska agera i arbetsmarknadsfrågor och socialpolitik undantaget).
Utgångspunkten för spekulerandet kring om en alliansregering kan bildas utan att den sätter sig i knäet på Sverigedemokraterna är föreställningen att en socialdemokratisk regering är en given konstant nästan oavsett valresultat. Det är fel.
Den konstgjorda andning som räddat regeringen Löfven efter hösten 2014 kommer inte att finnas tillgänglig efter valet 2018. Därför är hans eventuella regeringsbildning och olika alternativ långt svårare än alliansens. Alliansen är i dag större än Socialdemokraterna i riksdagen och skulle om SD röstade för dess budget kunna regera. Om SD i ett senare skeende röstade mot alliansen vore det upp till Socialdemokraterna om de skulle rösta med SD eller ej.
Sverigedemokraternas makt att fälla en regering i sin strävan att uppnå en främlingsfientlig politik ligger alltså i Socialdemokraternas händer. Det var ju också med Sverigedemokraternas stöd som regeringen kunde driva igenom svårare regler för utländska löntagare i Sverige.
Löfven kommer få mycket svårt att driva en sammanhängande flykting- och invandringspolitik när han är beroende av Mp och V. Regeringen höll ju faktiskt på att spricka för bara några veckor sedan i en liten delfråga, där överenskommelsen blev att man i praktiken skulle överlåta asylprövning för ensamkommande på lärare och eventuella arbetsgivare.
Det samma gäller integrationspolitiken. Det kommer vidare bli, som vi redan har sett, mycket svårt för honom att få försvarsanslagen att komma i kapp verkligheten. Med den anslagsnivå han kan få sina budgetpartners stöd för fortsätter det svenska försvaret att försvagas. Han kan inte få igenom en ansvarsfull politik när det gäller välfärd och företagande. Han har tvingats ge sig när det gäller energipolitik. Efter 2018 kommer allt detta bli än svårare.
Samtidigt borde det redan nu råda en återhållsam finanspolitik men i stället bränner regeringen, pådrivna av Vänsterpartiets historiska populism, av överskott som borde samlas på hög som buffertar i väntan på lågkonjunkturens svårare tider. Stefan Löfven måste få stöd för sin budgetpolitik av ett ansvarslöst och populistiskt parti som alltid driver sin populism till vänster om demokratin och som har hela sitt rotsystem i hyllningar till totalitärt förtryck. Hur ska han kunna bilda en regering och med vilka? Och för vilken politik?
Alliansen är politiskt samlad. S har däremot gentemot MP och V en större eller mindre konflikt i de flesta frågor.
Om SD röstar för en alliansbudget eller emot en alliansregering återstår att se. Om den avstår att rösta emot kan de driva sin politik i riksdagen men kommer då skilja ut sig i sakfrågorna. Och om de vill rösta emot för att fälla en alliansregering behöver de Socialdemokraternas stöd för att lyckas.
Sådan är den svenska grundlagen. Demokratin är aldrig i kris så länge den är grunden för den parlamentariska processen och den politiska utvecklingen. Den är skriven för att demokratin och parlamentarismen ska kunna fungera.
Väljarna har rätt att få klart för sig hur dessa frågor om regeringsbildning ser ut. Liksom om Socialdemokraterna är villiga att ge Sverigedemokraterna vågmästarmakt.