Vem ska man tycka mest synd om? Den lilla israeliska flickan som mördats eller kidnappats av Hamas eller den palestinska som riskerar att dödas av israeliska bomber. Den frågan ställs nu i sociala media, lite som en retorisk fråga för att antyda att krigets två olika parter – Israel och Hamas – är lika goda kålsupare.
Svaret, och sanningen för varje civiliserad människa, är att det inte går att gradera lidande och mänskliga tragedier. En liten flickas eller pojkes liv är lika mycket värt om de lever i en kibbutz i södra Israel eller i ett bostadsområde i Tel Aviv som utsätts för Hamas missiler som om de lever i Gaza omgivna av Hamas trupper och under dess förtryck. Det går inte att ställa deras liv emot varandra.
Tragedin i varje förlorat oskyldig liv är lika stor oavsett vem det gäller och var hon eller han bor. Det gäller när Assad med ryska flygvapnet låter bomba sjukhus och byar och det gäller i Kongo eller i de andra afrikanska republiker som dras med de grymmaste av krig. Och det gäller i Ukraina där bomber och missiler med avsikt skjuts mot sjukhus, köpcentra och bostadsområden. Det gäller för övrigt också även de ukrainska soldater som på vakt och till försvar för sitt land blir sönderskjutna av en krigsmakt som saknar all rätt att vara i deras land. Även bomberna mot dem drabbar oskyldiga unga.
Den som försöker gradera liv köper gradvis hatets logik.
Det är avsikten bakom dödandet som avgör ansvar och skuld. Ställer vi oss likgiltiga inför den frågan blundar vi inför den ondska som är dödandets orsak. Det är avsikten som definierar ondskan, liksom ansvaret och skulden. Både på ledarsidor och i sociala medier dyker likväl frågan nu upp, som om man kan bortse från skillnaden mellan dem som medvetet dödar, för att just döda, och den som söker bekämpa dem som medvetet dödar. Den retoriska frågan, som ställs som om strävan att bekämpa Hamas i Gaza bygger på en gradering av livet, är att köpa en del av våldets logik.
De brända byarna, de mördade barnen och deras föräldrar och alla de slaktade unga som var på en musikfestival dödades för att de var judar. Deras hem och bostäder bränders ner för att de var judar. Det var samma ondska som en gång låg bakom Förintelsens ondska.
Hamas försökte inte ens dölja denna ondska utan triumferade och jublade över den. På samma sätt såg vi människor jubla över att de små flickorna och pojkarna, liksom deras äldre syskon och föräldrar, blev avrättade med skott i pannan, stympade, innebrända eller kidnappade. Det är den rena ondskan. Avsikten att döda för dödandets skull. Jublet och triumfen över döden. Det är barbariet.
Den bild vi såg av byarna, kibbutzerna och platsen för musiken är en bild som Hamas vill se över hela Israel. En utplånad nation, förintade samhällen och triumfen över att ha mördat judar. Det finns ingen begränsning i antal för den triumfen. Och det är ett existentiellt hot som Israel ständigt har fått leva med.
Hamas visste därför att Israel måste bekämpa terrorn. Och de visste att de tog med sig kriget till Gaza och att civila skulle dödas. Det var själva avsikten, att tvinga Israel till krig på den egna befolkningens bekostnad. Det var inte en oövertänkt handling och kriget som följde blev inte en överraskning. Hamas ville se judiska döda och palestinska offer. Så ser Hamas brutala diktatur ut. Det förvånar mig att det är så många som tiger inför detta.
Eftersom Hamas vet att deras motståndare inte jublar över människors död och förintelse, utan kommer ur ett demokratiskt samhälle där människolivet har ett värde och där människor som begår brott mot detta ställs till ansvar, har de systematiskt valt att placera missilramper, militära installationer och ledningscentraler där de skyddas av mänskliga sköldar.
De använder de små flickornas liv som en insats för att skydda sig själva. Och de offer som kriget skördar blir även de triumf för att inför en värld hävda att det är motståndaren, som man vill utplåna, som är grym.
För mig ,och jag tror inte jag skiljer mig från de allra flesta normala människor, är det en plåga att se lidandet i Gaza med förstörda hus och samhälleligt sönderfall, brist på vård, vatten och allt, Hamas kontroll över bränsle, medicin och vatten, vetskapen om gisslans liv i helvetets underjordiska gångar, bilden av de massakrerade offren och de fortsatta bombningar av mål i Israel som gör att den israeliska försvarsmakten måste försvara sitt land genom att nedkämpa Hamas.
Det är också en plåga att det i vårt land finns dem som jublar och triumferar och vill se fler judar döda. Det finns däremot inga som ens tänker tanken på att jubla över palestiniernas lidande. Det finns däremot alltför många som är likgiltiga inför deras förtryck och att de används som mänskliga sköldar av en regim som är en blåkopia på den iranska diktaturen.
De som jublar över mördade människor är förlorade själar som den svenska politiken måste ta avstånd ifrån i ordalag och tydlighet som motsvarar det oacceptabla i barbariet. Det är också, på ett helt annat sätt, plågsamt när det inte görs. Det är att öppna för en antisemitism som skadar det svenska samhället på djupet.
Och det är oroande att så många av seriösa debattörer tror sig försöka nyansera diskussionen genom att ställa det palestinska lidandet mot det israeliska och låta bägge parter dela skulden lika för de tragedier som nu drabbar israeler och palestinier.
Det är ännu mer oroande att inte så få ledarskribenter och debattörer låter antyda att det är Israels försök att försvara sig mot mördandet som är skälet till lidandet, inte Hamas diktatur och användning av människor som sköldar. Israel har ett ansvar att minska risken för oskyldiga så mycket man kan och följa krigets lagar men Hamas har ett ännu mer grundläggande ansvar; att inte medvetet utsätta civila för krigets konsekvenser.
I en mer grundläggande bemärkelse är kanske det mest allvarliga de som menar att man ska se massakern mot bakgrund av den israeliska bosättningspolitiken. Den finns det all anledning att kritisera men det finns inget som kan rättfärdiga eller ursäkta att man mördar barn, stympar gravida kvinnor och avrättar deras familjer för att de är judar. De som söker nyansera det barbariet går det till mötes.