Tankarna på diktatur eller despoti för att rädda klimatet är ett hot mot demokratin och klimatet. Det finns ingen diktatur som kan slå en demokratis förmåga att diskutera alternativ och tillåta den fria debatt, den mångfald och den utveckling som följer av marknadsekonomi och konkurrens.
Historien är följd inte bara av ständiga misslyckanden utan också av dem som ständigt vill följa misslyckandena i spåren på nytt. Ständigt med samma naiva förhoppningar och ständigt med samma brutala resultat. Nu finns nya rörelser och nya romantiseringar om despotin. Extinction Rebellion är en rörelse som i Storbritannien och nu i Sverige dömer ut den parlamentariska demokratin. Den har misslyckats säger man, omedveten både om att vi i Sverige har minskat mer än någon annan och att ingen despoti överhuvudtaget har brytt sig om folkliga opinioner eller om den fria debatt som är en förutsättning för utveckling.
De är inte ensamma. Miljöpartiets Pär Holmgren förespråkade för några år sedan en lockelse för den globala despotin. Tidigare Europaparlamentarikern Anders Wijkman uttryckte för något år sedan tillsammans med ett antal vetenskapsmän en lockelse för det kinesiska systemet, där man kan få saker och ting gjorda som de uttryckte det. Så luckras försvaret av demokratin upp när politiska företrädare leker med diktaturens lockelse.
I en tid då människor slås för demokrati på gator och torg, i Moskva, Teheran och i Hongkong, i arabvärldens totalitära samhällen, när människor förtrycks som i Kina, Iran och Saudiarabien för att bara nämna några exempel är det ett hån när människor i den fria världen leker med tanken på diktaturen. Än värre är det när journalister kallar det ”mer demokrati”. Så formulerade sig förtryckets agenter ständigt.