Lavrovs förljugenhet hör inte hemma i svensk politik

I går lyssnade jag till den ryske utrikesministern Lavrovs anförande i FN:s säkerhetsråd. Det var ett inlägg vidrigt och förkastligt i sin förljugenhet. Ryssland kämpade, sa han, mot nazistiska bataljoner mot det nazistiska Ukraina som hotade Ryssland. Det som en gång var motivet för invasionen av Krim 2014, nämligen det ryska propagandamaskineriets tal om ”att stoppa naziststyret” i Kyiv har nu 2022 blivit ett krig mot ett land som sägs vara nazistiskt och i färd med att döda ryssar. 

Till förljugenheten hör att han vet att han ljuger. Och han vet att vi vet att han ljuger. Men han ljuger. 

Hans språkbruk och hans förljugenhet borde förskräcka dem som i Sverige tidigare har hävdat att ett regeringsskifte – demokratins livsluft – skulle hota demokratin och att oppositionen ville öppna dörrarna för nazism och fascism. Och nu när Socialdemokraterna har förlorat makten fortsätter det. Den regering som Ulf Kristersson har fått i uppdrag att bilda beskylls inte bara för att vara blåbrun utan också för att öppna dörrarna för fascism, nazism och antisemitism.

Det är inte bara trollen på nätet som hävdar detta utan också skribenterna på de fina ledarsidorna, som menar att nu öppnas det upp för politiskt våld, hat mot judar och mot invandrare och en färdriktning som leder till demokratins upphörande. Sällsamt nog är det inte sällan som de som nu kallar sina politiska motståndare för nazister och diktaturens dödgrävare är de som samma dag skriver bekymrat om det politiska samtalets förfall, om polarisering och om hur skällsord tar över sak. Det är som om de tror att deras egna politiska uppfattningar inte bara är en måttstock på andra människors moral utan också legitimerar det som man vill varna andra för. 

Det är en hänsynslöshet med orden och en hänsynslöshet till demokratin som vi nu ser, underblåst av tron på den egna upphöjda moralen. Det är en hänsynslöshet mot politiska motståndare som sker på svensk säkerhets bekostnad. Vi ser nu hur internationell press här och var förmedlar osanningen om att Sveriges blivande regering kommer att formas med nynazism som politisk grund. 

Förutom den skada det ger Sveriges internationella anseende och den svenska demokratins trovärdighet som föredöme så innebär det en sänkning av ribban för just dem som i sin förljugna propaganda vill hävda kampen mot nazism som grund för väpnade angrepp mot andra länder. 

Men hänsynslösheten och förljugenheten kryper närmare än så. Hävdar man att en regering ledd av Ulf Kristersson och Ebba Busch, kanske även med Johan Pehrsson, skulle föra en nynazistisk politik där judar löper risk i det svenska samhället ljuger man och vänder upp och ner på sanningarna. Precis som Lavrov. Moderaterna är det parti som gått i täten för den liberala förnyelsen av Sverige. Mot det monopol för etermedia som många försvarade ända in i 1990-talets början och de monopol som i alla andra sammanhang gjorde undersåtar av medborgare. Det är genom Moderaterna och Liberalerna som Sverige har fått en grundlag som garanterar individen större skydd och större rättigheter. 

Det är genom Moderaterna och Kristdemokraterna som Sverige blivit ett land där samhället är större än staten, individen viktigare än kollektivet och det är genom dessa tre partier, och Centerpartiet, som marknadsekonomin blivit en grund för vårt fria samhälle, öppet för omvärlden och öppet för förändring. Det kommer inte föras någon kollektivistisk politik som sätter nationen eller staten före individen. Det är det andra partier som gör. 

Förljugenheten bygger också på en arrogans mot de problem som vi i dag har Sverige. Antisemitism som i våra stora städer gör det svårt för judar att leva. En brottslighet och ett hedersförtryck som skapar otrygga människor i ett utanförskap som delar Sverige och gör individen svag. I Sveriges tredje största stad Malmö har, under socialdemokratiskt styre, judar funnit det allt svårare att stanna kvar. Det är inte de borgerliga partierna som har delat in människor i färgade och vita, som talat om Somalitowns och blundat inför, stått passivt eller till och med flirtat med den antisemitism som krupit in i det svenska samhället. 

De som i dag inte är försiktiga med orden kommer att bli dem som underminerar begreppet nazism. Slående nog är det ofta samma människor som har velat relativisera kommunismen som begrepp. Det måste bli ett slut med denna smutskastning som döljer Sveriges problem. Sverige är en stabil demokrati och den regering som kommer att formas bygger på den liberala demokratins värdegrund långt mer än dess företrädare.