Europa har stora utmaningar framför sig som kräver gemensamma beslut. Skjuter man problemen framför sig skjuter man också återhämtningen och tillväxten framför sig. Då förvärras krisen samtidigt som känslan av hopplöshet sprider sig. Så öppnar man dörren för mörkrets krafter.
I frånvaron av förändringar som leder framåt växer dem med enkla lösningar. De gamla kommunistpartierna växer sig starka i Central- och Östeuropa. Främlingsfientliga partier som använder sig av hatet mot andra, och mot Europa har växt sig starka i hela Europa.
I Ungern växte sig främlingsfientliga och rasistiska Jobbik starka under en socialistregering som lät allt flyta och ljög om landets tillstånd. I Grekland växte Gyllene Gryning fram när etablerade partier var handfallna inför den utgiftskris som de under olika regeringar medverkat till att skapa.
I Frankrike ser vi hur Nationella Fronten vuxit fram till det enskilt största partiet under en socialistregim som trott sig kunna lösa krisens problem genom att fortsätta med den politik som skapade problemen, nämligen löften utan reformer men med ständigt ökade offentliga utgifter.
Det är alldeles för lätt att vända krisen mot EU istället för att kritiskt granska den politik som förs i medlemsstater och inom EU. Därmed ger man syre till dem som vill skylla krisen på ”dom andra”, på de öppna gränserna och det gemensamma beslutsfattandet istället för att diskutera den politik vi behöver föra.
Så gör de främlingsfientliga. För dem är det i Sverige liksom i andra europeiska länderna alltid ”dom andra” och öppenheten som är problemet. Så gör den extrema vänstern. För dem är det alltid friheten och öppenheten som är problemet.
Men skälen till Europas problem ligger inte i samarbete och gemensam europeisk demokrati lika lite som i öppna gränser och frihet för medborgarna. Krisen i Grekland beror på grekisk politik och motsvarande gäller i Spanien, Portugal, Italien och Frankrike. Hoppet om framtiden, som tränger undan de mörka krafterna, kan bara skapas om demokratins ledare kan visa att man inom Europeiska Unionen vågar göra de förändringar som krävs för tillväxt och nya jobb.
Politikers rädsla för reformer gör det bekvämt att skylla på Europa och odla misstron mot andra, liksom mot den gemensamma demokratin. Det präglar också de två partier i Sverige som är emot att EU finns och att Sverige är medlemmar.
Det ena för att de vill hålla människor ute och det andra för att de vill hålla folk inne. Ute för att man inte tycker om ”dom andra” och inne för att man inte vill att ”de egna” ska kunna forma sin framtid oberoende av den nationalstatens politiska gränser.
Inför Europavalet behöver vi en debatt om de alternativ som står emot varandra när det gäller vilken politik som kan utveckla Europa till en ledande global ekonomi med investeringar, förnyelse, innovationer och nya jobb.
· Istället för tron på att ökade utgifter och större underskott löser underskottsproblemen behövs en radikal reformpolitik som bryter med de senaste decenniernas stagnation.
· Reformerade arbetsmarknader, avvecklade monopol, marknadsekonomiska reformer för ökat företagande och konkurrens, en inre marknad som gör världens största ekonomi till världens mest dynamiska marknad.
· Istället för att detaljstyra genom regleringar och byråkrati behöver vi en politik som ger öppenhet och frihet genom gemensamma regler och lagar över hela Europa.
· Istället för regler som försvårar för fri rörlighet måste vi sträva efter att erbjuda jobb och möjligheter till företagande som ingen annanstans.
Det är reformer som handlar om förändring och som bygger på värderingar om frihet och öppenhet. I land efter land har vi sett att det skapat tillväxt och gett framtidstro åter.
Vi ser det i Estland, Lettland, Litauen, Polen, Sverige, Tyskland och nu efter några år av ny politik i Spanien och i Portugal. Reformer ger resultat samtidigt som frånvaron av reformer ger arbetslöshet och social kris. När den politiska debatten handlar om konkreta förändringar minskar de extremas utrymme för att skylla på andra. De vill tala om EU som en överordnad makt som ingen kan påverka, inte om hur vi genom EU kan förändra Europa mot större frihet och välstånd.
När alternativen blir tydliga faller ansvaret för vår framtid också på plats där det alltid ligger. Hos den enskilde medborgaren.
Gunnar Hökmark, vice ordförande i Europaparlamentets största partigrupp, EPP-gruppen