Försvaret av våra gränser, vårt territorium och vår demokrati, för att avskräcka från krig mot oss, är nationens mest grundläggande och viktiga uppgift. Det är en frihetsfråga och en fråga om fred men det är också den mest grundläggande välfärdsfrågan. Sönderbombade städer och utplånade människoliv är motsatsen till allt vad välfärd är och innebär i kostnader långt mycket mer än anslagen till olika välfärdssektorer. Den debatt som nu startats om hur man kan finansiera ett starkare försvar är därför inte värdig och den förlorar alla sina proportioner i debattörernas iver att framställa hur svårt det är och hur mycket det skulle kosta.
För det första är försvaret inte en tillkommande nytta som lite i onödan tillkommer ovanpå kostnader för skolor, sjukvård, sociala bidragssystem, arbetsförmedling, rättsväsende, infrastruktur och den långa rad av olika projekt som det offentliga utöver detta och inom dessa sektorer bedriver. Försvaret är en förutsättning för dem alla.
Utan försvar riskerar de alla att slås sönder. Kostnaderna för försvaret är en mycket liten andel av vad det skulle kosta att bygga upp allt det som vi i dag ser slås sönder och samman i det ukrainska samhället. Det är förnedrande för politiker, och nationalekonomier, att nu utmåla förstärkningen av försvaret, och just denna utgiftspost, som en så stor anspänning att en den kommer att hota välfärdssystemet i sin helhet, kräver nya finansieringslösningar i ett av de länder där den offentliga sektorn är som störst och tvinga fram mycket stora uppoffringar. Det är en iver att dramatisera sina egna uppfattningar och analyser.
För det andra handlar förstärkningen av försvaret nu om sannolikt en uppgång från dagens försvarsanslag om 2,4% av BNP till 4% av BNP. Det är alltså 1,6% som sägs leda till de stora hoten mot välfärden och som kräver helt nya finansieringslösningar, till skillnad från den långa raden av ökade offentliga utgifter som skett under mycket lång tid inom de flesta offentliga sektorer, utom försvaret.
För det tredje handlar det inte, som jag noterar några debattörer utmålar det som, att vi i nutid ska ta 1,6% från någon del av de andra 50% som den offentliga sektorn utgör. Det skulle självfallet kunna göras även det sett till allvaret kring hoten mot fred och säkerhet. Men det handlar om en infasning av dessa ökade försvarsanslag under förslagsvis en treårsperiod.
Om vi under en treårsperiod genomför förstärkningen av de årliga anslagen till 4% så innebär det en förstärkning av försvaret på 0,5% ( jag talar nu om enheter och inte om den relativa förändringen) varje år. Under dessa tre år kommer vi med största sannolikhet ha en ekonomisk tillväxt om minst 1,5%. Det mest sannolika är att vi kommer att ha en tillväxt över tid som motsvarar det vi haft de senaste 30 åren men osäkerheterna kring det amerikanska handelskriget och den amerikanska ekonomin gör det rimligt att anta en lägre nivå för resonemangets skull.
Med 1,5% procent tillväxt varje år kommer varje samhällssektor allting annat oförändrat få en ökning av resurser med 1,5%. Det är denna tillväxt som kommer att bli något mindre om vi prioriterar vår frihet och välfärd mot krig. Den summa som utgör 0,5% av BNP ska alltså växa fram genom att andra utgiftsområden växer mindre men likväl kan växa. Eftersom de allt annat lika växer med 1,5% över hela den offentliga sektorn vilket i runda tal innebär 0,75% enheter av BNP, eftersom den offentliga sektorn är halva vår ekonomi, innebär det att 0,5% ska frigöras från en kostnadsmassa som växer med 0,75% av BNP. Det innebär att med denna sifferexercis så kan den offentliga sektorn i sin helhet växa med åtminstone 0,25% på årlig basis. Nu innebär det fortfarande att inte alla utgifter är lika viktiga utan en del sektorer kan självfallet prioriteras mer än så medan andra som inte är lika viktiga kan behålla nuvarande utgifter, eller få dem minskade vilket med rimlig effektivisering kan åstadkommas.
Sifferexercisen ovan kan göras på en lång rad olika sätt och med olika siffror men poängen är att ökningar kan finansieras genom att andra områden hålls tillbaka utan några svåra lidanden eller uppoffringar. Till saken hör att de svenska utgifterna för skola, sjukvård och förskola, för att ta några exempel ligger i topp bland jämförbara länder samtidigt som de har fått betydande resurstillskott sedan tidigare utan någon större förändring av verksamheten.
För det fjärde så bör det då sägas att infasningen av högre försvarsutgifter bör och måste förenas med en större engångsupplåning, för att snabbt hinna ikapp när det gäller försummelser sedan 20 år tillbaka och finansiella brister som uppkommit på grund av att fattade försvarsbeslut varit underfinansierade.
Om vi beslutar en engångsupplåning på 200 miljarder, som då ska ses som vid sidan om den nu gällande budgetregimen, kommer den svenska statsskulden gå från knappt 17% till lite över 20%. Det är i jämförelse med andra europeiska länder fortfarande en mycket låg skuldsättning och en styrka.
Det ger en möjlighet att nu mycket snabbt åtgärda brister av enkla materielfrågor som uniformer, kängor, beväpning med mycket mera och samtidigt se till att anpassa detta till den större försvarsorganisation som kommer kunna växa fram de kommande fem till tio åren.
Men viktigare än dessa enklare och självklara saker är att vi därmed kan lägga order på de ytterligare ubåtar vi behöver, en utbyggnad av Gripensystemet med minst 20 flygplan, en utveckling av drönarteknologier, artilleri och omfattande luftvärn. De vapensystemen behöver vi beställa nu eftersom dröjsmål innebär ökad köbildning och stora förseningar. Denna upprustning som de facto kommer ge en högre andel försvarskostnader av BNP tränger inte undan några andra utgifter och underlättar infasningen under ett antal år av högra årliga försvarsanslag.
För det femte så bör förstärkningen av försvaret inte göras genom skattehöjningar eftersom det som vi minst av allt bör göra nu är att minska förutsättningarna för ekonomisk tillväxt. Vi behöver en större privat sektor som föder och stimulerar företagande, en än mer dynamisk kapitalmarknad och vi behöver ha makroekonomiska förutsättningar som inte driver fram högre reallöner. En hög ekonomisk tillväxt är i dag en viktig geopolitisk och försvarspolitisk förutsättning, som gör att procent på olika nivåer ger mer försvarseffekt.
För det sjätte, om man nu ska diskutera höjda skatter, vilket man inte bör besluta om, så bör de som kräver detta inte kalla det försvarsskatter för det är den mest grundläggande uppgiften vi har och bör aldrig kräva någon särskild beskattning. Bättre är i så fall att man kallar det en skatt för att inte behöva prioritera eller effektivisera i offentlig sektor. De kan i så fall kalla sina förslag till högre skatter för ickeffektiviseringsskatter eller ickeprioriteringsskatter. Det är nämligen vad det handlar om.
I övrigt bör vi nu se till det som är avgörande viktigt och se till att få fart på förstärkningen av det svenska försvaret. Vi lever i en instabilitetens och hotfullhetens krigstid.